Top

Tågrälsen

Tågrälsen

Jakob kände tågrälsens vibrationer – först i fötterna, sen enda upp i knäna – men kunde inte höra tåget ännu. Det nya höghastighetståget var vida känt för sin förrädiska ljudlöshet. En impuls att kliva av spåret kom över Jakob, men han stålsatte sig. Han ville att allt skulle ta slut, och att bli överkörd av ett tåg måste vara en ögonblicklig död hade han tänkt. Det var eftermiddag och majsolen brände honom i nacken. En röst fick Jakob att vrida huvudet snett bakåt.
– Här kommer ett snabbtåg varannan timme, och ett tåg passerade alldeles nyss!
– Va?
– Ja alltså, ifall du ska ta livet av dig så dröjer det två timmar innan nästa tåg kommer!

Kvinnan log underfundigt under sitt tunna solparasoll. Hon bar en lång grå klänning med långa armar, hatt och ett långt pärlhalsband runt halsen. Tillsammans med parasollet såg hon malplacerad ut, men vacker. Någonstans mellan trettio och fyrtio tänkte Jakob. Hela situation blev så absurd att Jakob brast ut i ett kort skratt. Han vände sig sen om som för att få syn på det passerade tåget, men han såg bara värmedaller stiga upp från den blanka rälsen åt söder. Vibrationerna var nu borta och han förstod att kvinnan hade rätt. En liten rodnad spred sig längs Jakobs unga kinder, men åter igen skrattade han till.

– Fy fan vad patetiskt! Sa Jakob och sparkade med sin dr. Martin skor i det grova gruset mellan syllarna.
– Lite komiskt också, eller hur? Jag menar det är inte varje dag man missar tåget som ska göra slut på en! Svarade kvinnan och skrattade hjärtligt.
– Alltså, jag tänkte.. Började Jakob men avbröts av kvinnan som sträckte fram handen och sa:
– Madeleine von Klausen!
Jakob tittade på den framsträckta handen och tvekade någon sekund innan han besvarade handslaget.
– Jakob Nilsén!
– Vad säger herr Nilsén om lite krusbärssaft och smörgås?
– Alltså, hör nu..
– Där kommer som jag sa ett nytt tåg om två timmar, och jag bor bara tio minuter härifrån. Det är gott om tid ifall du efter fikat vill fullfölja det du tänkte göra!
Hon tog ett stadigt grepp om hans överarm, och han lät sig föras bort från rälsen. Snart nog upptäckte han sig gå i armkrok med henne under hennes parasoll, utan att någon av dem sa något. Han torkade emellanåt bort tårarna som rann längs kinderna. De gick runt järnvägskorsningens bommar, fortsatte längs grusvägen – som sällan användes annat än av bönderna utanför Rinkebyholm – och var efter en stund framme vid en röd liten stuga. På gräsmattan stod en hammock och några vita utemöbler i trä. Madeleine placerade Jakob i hammocken och försvann in i stugan. Strax var hon tillbaka med en bricka som hon placerade på det vita träbordet. Isbitarna klirrade i det stora glaset när hon hällde upp saften. Hon slog sig ner bredvid honom i hammocken och pekade på smörgåsarna.

– Vad kan få en ung kille i tjugoårsåldern att vilja bli överkörd av ett tåg?

Frågan överrumplade Jakob och istället för att svara tog han två stora tuggor på ostsmörgåsen. Madeleine tittade på honom över glaset som hon drack långsamt. Hon lät frågan hänga i luften och fortsatte sippa på sin saft utan att ge vika med sin intensiva blick. Jakob slutade tugga, tog en klunk ur saften och suckade sen djupt.

– En bilolycka! Svarade han till slut och mötte hennes blick, tittade sen ut över gräsmattan och fortsatte:
– Jag har precis blivit frikänd. Anklagelsen var vållande till annans död, men jag gick som sagt fri. Men jag är skyldig.
– Vad hände? Frågade Madeleine och lade en hand på Jakobs axel.

Jakob berättade om händelsen som ägt rum fyra veckor tidigare. Det hade varit i mitten av april, en förrädisk månad, varken vinter eller vår ifall man bodde i dessa norra trakter runt Gävle. Jakob och hans fästmö Linnea hade spenderat kvällen med några vänner utanför Rinkebyholm. Efter lottdragning föll det på Jakob att hålla sig nykter under kvällen, eftersom han åkte på att köra fram och tillbaka. Under kvällen tyckte Jakob att Linnea hade varit ovanligt flirtig med Robert Simonsson. Under bilresan hem grälade de om Robert, och Jakob körde alldeles för fort. Plötsligt tappade han kontrollen över bilen och de körde rakt fram i en kurva. Bilen studsade ut i skogen, tills den stannade med ett brak och ljudet av krossat glas. De där ljuden hade allt sedan dess förföljt Jakob i hans feberliknande drömmar varje natt efter olyckan.

Jakob pausade sin berättelse och började gråta tyst. Madeleine fyllde på deras glas och räckte över glaset till Jakob. Han skakade på huvudet, satte händerna för ansiktet och mumlade.
– En stor gren gick rätt genom rutan och …
– Jag tror jag förstår Jakob. Det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse!

De fortsatte prata i timmar, drack saft och åt smörgåsar. Jakob mindes att han dåsat till i Madeleines famn, för att till slut somna. Han vaknade av att han frös och kände att solen inte längre värmde. Han öppnade ögonen och fick gnugga dem flera gånger för att förstå det han såg. Hammocken han låg i var utan dynor och alldeles röd av rost. I själva verket var det gnisslet som väckt honom. Den röda stugan var snarare grå och såg helt fallfärdig ut med sina trasiga fönster. Bytet av sceneri skrämde honom dock inte, tvärtom kände han sig lugn och fridfull.

Det var fortfarande ljust ute när han gick längs grusvägen tillbaka mot järnvägskorsningen. I diket låg cykeln där han slängt den och han cyklade hem till sin lägenhet i Rinkebyholm. Den natten sov han för första gången en hel natt utan att bli väckt av mardrömmar från olyckan. Han hade inte reflekterat så mycket över händelserna under gårdagen. Den fridfulla känslan höll i sig och han tänkte att det var kanske hans undermedvetna som skapat honom denna fantasi för att lura iväg honom från tågrälsen. Han minns allt i detalj dock, och nyfikenheten fick honom att cykla bort till biblioteket. På biblioteket fanns flera stycken datorer, var och en med olika syften. Dels sökte han på Madeleine von Klausen, och dels sökte han på det fallfärdiga huset han besökt.
En rysning gick längs ryggraden på Jakob när han hittade en speciellt artikel från 1923. Där fanns bilder från trädgården, de såg precis ut som i hans fantasi. En bild på Madeleine, också den exakt som i han upplevt henne. Artikeln löd:

En sorgens dag för Rinkebyholm och hela Sverige. Författarinnan Madeleine von Klausen blev överkörd av lokaltåget utanför Rinkebyholm. Enligt uppgift skall Madeleine ha vistats i sin sommarstuga hela våren och jobbat på sin senaste roman. Polisen misstänker att det var självmord efter förhör med lokföraren Laban Fiskarsson. Enligt honom stod hon längs rälsen, vilket han inte tyckt var konstigt då det hände ofta att folk vinkade på tågresenärerna. Plötsligt hade hon dock klivit två steg fram och låtit sig köras över av tåget. Ingen i byn Rinkebyholm säger sig ha sett att Madeleine betett sig annorlunda, tvärtom verkade hon vara på gott humör dagen innan i handelsboden.

4 Kommentarer
  • Danilo

    Bra och tankevæckande, men de hadde smygit sej in ett litet tryckfel, de ska va syllarna,, inte trallarna.

    19 mars, 2017 på 17:02 Svara
    • sverreek

      Bra där Danilo! Ska korrigera det!

      19 mars, 2017 på 17:04 Svara
  • Birgitta Evers

    Fantastiskt fint. Lite kusligt för mig att läsa för mig,, med en son som heter Jacob!

    19 mars, 2017 på 20:59 Svara
    • sverreek

      Tack Birgitta!

      19 mars, 2017 på 21:44 Svara

Skriv en kommentar

Delningar