Top

Lämnad – Del 6-7

Lämnad – Del 6-7

Har du missat någon av de andra delarna?
Här hittar du dem:  DEL1   DEL2  DEL3  DEL4  DEL5

 

DEL 6-7
Sune Gustavsson såg att Rikard Asablads lägenhetsdörr inte var låst med övre säkerhetslåset, enbart de ordinarie undre låset. Och ifall han slarvade med låset, kanske han inte heller brydde sig om att ha larm i lägenheten, tänkte Sune när han körde in dyrkarna i låset. Med stor sannolikhet var han inte hemma, eftersom det låg en hög med post nedanför postinkastet. Han bokstavligen kände i vänster pekfinger när sista haspen ställde sig i rätt läge och låset gick att vrida runt.
Det första som slog honom när han kommit innanför dörren, var att Rikard Asablad måste vara perfektionist uti fingerspetsarna. Innanför dörren hängde ytterkläderna på klädhängare i exakta rader, med prydligt uppradade blankpolerade skor direkt under.
Känslan av att vara på ett museum var påtaglig. Sune kom på sig själv med att börja ta av sig skorna innan han skrattade till över impulsen. Lägenheten bestod av två plan, med en spiraltrappa i metall som ledde till ovanvåningen. Hela nedervåningen var i en enda öppen planlösning. Vita väggar överallt, med små tavlor på exakt samma höjd runt om. Till vänster vardagsrum med en svart skinnsoffa, glasbord, svart bokhylla, och en enorm platt-TV. Till höger först en stor köksö i vad Sune trodde var marmor, bakom den själva köket från gissningsvis marbodal.
Hela undervåningen var helt anonym, såsom när lägenheter är till salu och visas upp för klienter. Han utgick ifrån att han inte skulle finna något av intresse där, varför han siktade in sig på metalltrappan och gick upp på övervåningen. För att jobba på ett IT företag som bland annat sysslade med säkerhet, var Rikard Asablads privata säkerhetstänk under all kritik. En laptop stod igång, med en skärmsläckare som visade flytande bollar. Sune behövde bara röra på musen, och vips såg han Windows skrivbord.
– Jackpot skrek Sune till av upphetsning.
Sune Gustavsson spenderade gott och väl två timmar framför datorn. Han gick igenom Rikard Asablads surfhistorik, läste igenom hans privata e-post, samt loggade in på alla hans sociala medier. Allt detta var möjligt därför att Rikard Asablad uppenbarligen måste ha fått jobbet på StoreIT av sina föräldrar och inte hade en aning om datasäkerhet. Han sparade alla sina lösenord i webläsaren, varför Sune kom åt nästan allt han ville läsa. Eller så var hans självbild så morbid, att han inte ens kunde föreställa sig att någon skulle våga bryta sig in hos honom. Vilketdera, spelade mindre roll – för nu visste Sune Gustavsson fantastiskt mycket mer än för två timmar sen.
Sune Gustavsson drog i sig tre linor kokain på Rikard Asablads köksbord, sköljde ner hela historian med en kall mineralvatten från kylskåpet.
– Frukosten avklarad! Skrattade Sune och lämnade lägenheten och gick i raska steg mot psykologmottagningen tre kvarter bort.
 
 
– Asablad! Svarade Leo Asablad i den trådlösa hemtelefonen. Han stod och tittade ut genom det stora panoramafönstret på tredje våningen i Djursholmsvillan.
– Hej det är jag,  Anna Rosenqvist.
– Hej Anna, vad har du på hjärtat? Vi skickade din senaste faktura för betalning direkt när den kom, några problem?
– Nej, nej, det har ingenting med fakturor att göra. Svarade Anna Rosenqvist forcerande och fortsatte snabbt:
– Det gäller Rikard, jag är rädd att det hänt igen. Anna blev tyst och inväntade en reaktion.
– Kom till saken! Sa Leo Asablad uppfordrande och vände sig om mot sin fru med allvarlig min. Wilma Asablad tog upp den andra trådlösa enheten och kopplade in sig på samtalet:
– Wilma här också, vem är det vi talar med?
Anna Rosenqvist upprepade sina få meningar för Wilma Rosenqvist och fortsatte sedan:
– Alldeles nyss lämnade en mycket påverkad man vår mottagning. Han presenterade sig som polisman och sa att han jobbade med kidnappningen på Södersjukhuset, och hade en massa frågor om Rikard. Vi hänvisade naturligtvis till sekretessen och svarade inte på något. För övrigt var polismannen mycket osammanhängande. Han nämnde att det var en ung kvinna i Rikards ålder, samt yrade han om Blidö. Av min senaste session med Rikard är jag benägen att hålla med polismannen, det kan mycket väl vara Rikard som har kidnappat, ja ni vet vem.
– Jag förstår, svarade Leo lugnt, tittade menande på Wilma.
– Du ska ha tack för denna värdefulla information. Vi återkommer till dig när vi löst den här situationen, svarade Wilma och himlade med ögonen mot Leo Asablad.
De lade på sina telefoner samtidigt. Satte sig ner mitt emot varandra i det stora arbetsrummet. Wilma öppnade munnen, men Leo höll upp händerna i en gest att hon skulle vara tyst.
– Nej, det här var sista chansen. Jag är ledsen Wilma, men Rikard har fått så många chanser. Nu gör vi som jag sagt. Wilma sänkte axlarna och suckade resignerat. Leo Asablad tog upp telefonen och ringde ett kort samtal.
 
 
– Din jävla psykopat, släpp loss mig. Fräste Viveka Holm så fort Rikard Asablad kommit innanför dörren.
– Såja, såja lilla Viveka, nu ska vi inte vara så aggressiva. Speciellt inte med tanke på vad jag har för en present till dig. Svarade Rikard Asablad och gick rakt fram till Viveka, satte sig intill henne längs väggen och tog tag i hennes hår och drog hennes huvud bakåt.
– Se här! Med den fria handen fiskade han upp en redline påse med ett vitt pulver i, viftade med det under näsan på Viveka och fortsatte:
– Ser du, jag har alltid ditt bästa i åtanke!
Viveka Holm stirrade in i Rikard Asablads ögon. De var helt tomma, och om där funnits en själ någon gång – så var den väck tänkte hon. Hon såg sedan på påsen och konstaterade att det var rent heroin, renaste heroin hon sett på åratal.
– Jag tänkte att en överdos i före detta fästmannens föräldrahem kunde se ut som en trovärdig död, eller vad tror du? Rikard Asablad log ett leende som inte nådde ögonen, och släppte  sedan greppet om Vivekas Holms hår.
– Du är helt jävla rubbad, det var därför jag lämnade dig – det fattar du väl någonstans där inne? Viveka Holm skakade, tårarna rann och rösten brast.
– Nej tvärtom, jag har aldrig känt mig lugnare och mer bestämd. Det här hade hänt mycket tidigare om du inte lyckats försvinna som du gjorde. Rikard Asablad höjde frågande på ögonbrynen och väntade sig ett svar, men Viveka Holm satt med händerna över ansiktet och grät.
– Du kan sluta upp och försöka spela på min medkänsla, jag känner ingen som helst sådan för dig. Fattar du hur jävla illa du gjorde mig när du stack? Ingen jävel kunde svara på vart du tagit vägen. Du skrev inte ens ut dig från sjukhuset, utan tydligen smet du ut kvällstid och sen var du bara borta. Mina föräldrar, alltid mina jävla  föräldrar, förbjöd mig att koppla in polisen. Istället drog de ihop en officiell historia om att du tagit volontärjobb i Afrika. Någonting jag var tvungen att bekräfta för alla våra vänner och bekanta. Jävligt pinsamt alltihop, fattar du vad du gjorde mot mig! Rikard Asablad flyttade sig åt sidan och gav Viveka Holm en hård örfil med baksidan av handen.
Viveka Holm kastade sig över Rikard Asablad och slog med knytnävarna uppefrån och ner mot hans huvud, men han parerade enkelt hennes slag och flyttade sig undan. Han ville inte ge henne några synliga skador, med tanke på det han skulle arrangera. Tårarna sprutade ur ögonen på Viveka, saliv rann ur näsan och munnen på henne när hon spottade fram orden:
– Du är så jävla dum i huvudet, du har ju inte fattat någonting. Varpå hon blev tyst, medveten om att hon redan sagt för mycket. Rikard Asablad uppfattade hennes tvekan, kände ett styng av oro i bröstet och sa med något ljusare röst:
– Fortsätt Viveka, vad exakt är det jag inte fattat?
Men Viveka satt åter igen med händerna över ansiktet och snyftade. Torkade ansiktet då och då med underarmen och tittade trotsigt på Rikard Asablad. Rikard Asablad ställde sig upp, sparkade till den tomma pottan så att de flög in i väggen och skrek för full hals:
– Exakt vad i helvete är det jag inte fattar?
Fylld av hat för allt Rikard gjort henne, ville hon verkligen skada honom genom att berätta. Samtidigt fruktade hon hans reaktion för vad som skulle komma därefter. Men ingenting spelade längre någon roll, Rikard Asablad verkade ändå ha tappat det lilla förstånd han haft tänkte hon. Hon torkade tårarna, harklade sig och fräste fram:
– Det var Leo, din pappa, som arrangerade mitt försvinnande din jävla idiot. Till och med din pappa fattade vilken idiot du är.
Reaktionen från Rikard var omedelbar, han sprang fram och siktade med knäet mot Viveka Holms huvud. Hon hann i sista sekund vrida runt huvudet så att hans knä istället träffade sidan på huvudet och gled vidare in i väggen. Gipsväggen bakom Viveka Holms huvud blev intryckt och små vita smulor av gips föll ner på golvet. Det kändes som om hon skulle tappa medvetandet, och alla färger i hennes synfält gick i rött. Rikard Asablad tog nu frukostbrickan och slängde den i elementet under fönstret. Ett metalliskt ljud ekade fortfarande i rummet när Rikard Asablad gick ut genom dörren.
Viveka Holm mindes dagen på sjukhuset när Leonard Asablad kom och hälsade på. Wilma skickade med hälsningar, men kunde inte komma på grund av att riksdagen befann sig i ett intensivt budgetarbete. Eller det var åtminstone vad han sa, men Viveka misstänkte att Wilma var rädd för oönskad publicitet. Efter det att Leo stoppat blombuketten i en vas satte han sig på sängkanten, strök Viveka över håret och tittade på den gipsade handleden. De satt tysta så i någon minut innan Leo till slut tog till orda:
– I tjugofem år har vi fått städa upp efter Rikard, och nu har turen kommit till dig Viveka. Det är ingen idé att du försöker skydda honom, inga mer lögner om att du fallit i trappan som du sa sist. Vi vet, jag och Wilma vet, att det är Rikard som gjort det här mot dig.
Leo Asablad tittade lugnt på Viveka, vars tårar nu började rinna längs hennes kinder.
– Du behöver inte svara, vi vill bara att du vet att vi vet. Samtidigt vet du hur känsligt Wilmas arbete är, och att vi inte har råd med några skandaler. Likväl kan vi inte se det här fortsätta längre. Jag har med mig två saker i min väska, båda någonting jag önskar av hela mitt hjärta att du ska acceptera och använda. Men det är ditt val och du bestämmer hur du vill göra. Mitt råd är dock: ta chansen.
Viveka Holm tittade storögt med höjda ögonbryn ömsom på Leo, ömsom på hans väska. Han plockade därefter upp ett tjockt vitt kuvert, lade det intill blommorna på den lilla bänken bredvid sängen. Pussade Viveka i pannan och gick sedan därifrån.
I kuvertet låg en flygbiljett med avgång samma natt. Från Arlanda till San Jose i Costa Rica. Vidare låg där ett kontoutdrag från ett nyöppnat utländskt konto i hennes namn. Saldot fick henne att häftigt sätta sig upp i sängen och dra efter andan: tvåhundrafemtiotusen kronor. Hon reste runt och blev kvar i sydamerika i två år. Efter ett år träffade hon Stefano Rosso på en av hans “shoppingresor” och blev omedelbart förälskad. En förälskelse som snart blev delad med en annan förälskelse, heroinet.
Stefano Rosso gjorde klart för henne ganska omedelbart att han inte tänkte försörja henne. Så ifall hon gjorde slut på sina pengar, fick hon drifta sig fram bäst hon ville. Ett år senare använde hon sina sista pengar till att flyga hem till Sverige. Där fanns ingenting kvar och hon fick försöka överleva på gatan.
Dörren flög plötsligt upp och Rikard kom instormande med en stor kökskniv i högsta hugg.
– Jag ska sprätta upp dig din jävla lögnerska, tills sanningen rinner ur dig. Rikard Asablads ögon var vidöppna och pupillerna svarta när han närmade sig henne. Samtidigt registrerade Viveka en rörelse utanför fönstret.
 
 
– Okej, är alla redo? Sa Verner Torén och drog ner huvan över ansiktet. I hans örsnäcka hördes ett jakande svar från de övriga tre mannarna i teamet. Operationen gick under namnet “Blidöhuset” och deras uppdragsgivare Leonard Asablad stod för detaljplaneringen, men skulle själv hålla sig i bakgrunden tills uppdraget var klart.
Verner Torén och hans manskap stod för paret Asablads säkerhet vid offentliga framträdanden, men idag genomförde de en helt annan typ av operation.
– Kvinnan sitter i någon typ av fängsel i bakre sovrummet, och mannen försökte just knäa henne i ansiktet. Hörde strax Verner i örsnäckan.
– Okej, vi avancerar. L, du går mot ytterdörren. S, du går mot sovrummet, R tar baksidan, själv tar jag över bevakningen av sovrummet. Svarade Verner med ett allanrop, justerade sen örsnäckan något och tog sen fram sin kikare.
Plötsligt ser Verner mannen komma inrusande i sovrummet, till synes bindgalen och med en stor blänkande kökskniv i handen. Hans order kom så plötsligt och högt att hans mannar instinktivt tog sig för örat där deras örsnäcka satt.
– Fullt blås, in i sovrummet nu. Alla medel tillåtna.
L som befann sig utanför sovrummet, såg sig omkring tills han fann vad han sökte. Han lyfte upp blomkrukan och kastade den rakt igenom sovrumsfönstret. Detta fick mannen i sovrummet att stanna upp i sin rörelse och titta mot fönstret. Därefter gick allting mycket fort, innerdörren till sovrummet lossnade från sina gångjärn när S sparkade in den. Innan L ens hunnit halvvägs genom fönstret låg S över den sprattlande mannen med kniv. Kvinnan skrek för full hals med uppspärrade ögon och händerna vid ansiktet.
 
 
Sune Gustavsson parkerade sin bil fyrahundra meter från Asablads palats till sommarstuga. Via google maps fann han en liten avfartsväg innan Asablads avfart, och promenerade nu genom skogen och närmade sig deras hus från väster. Ett enormt brak och glasklirr fick honom att stanna upp, lägga sig ner på magen och ta fram kikaren.
Genom kikaren såg Sune en scen som tycktes honom nästan overklig. Fyra män – alla spänstiga, vältränade och långa. De hade hårt åtsmitande kläder i svart. Runt midjan bar de vad Sune trodde var någon form av special militärutrustning av något slag. Samtliga hade en pistol i sina händer och deras huvuden var täckta av en rånarluvor. Hela händelseförloppet var otroligt snabbt och koordinerat. Inom trettio sekunder puttades både Rikard Asablad och Viveka Holm ut ur huset. De var bakbundna med någon form av buntband. Utanför huset sattes svarta huvor över deras huvuden, varpå de puttades vidare framåt.
Sune ålade sig närmare, och var nu endast tjugo meter från huset. Snart befann han sig under en snötyngd gran och fick lite snö i nacken när han tog bort en gren för att kunna kika bättre.
De närmade sig en stor vit skåpbil med dekaler för en rörfirma på utsidan. Från passagerarsidan klev Leonard Asablad ut, Sune Gustavsson kände igenom honom från diverse bilder han sett på honom och Wilma Asablad. Inom någon minut körde skåpbilen därifrån. Sune reste sig upp och gick tillbaka till sin bil. Tog upp mobiltelefonen och ringde till numret han fått från Lotta Ramsen.
– Uppdraget slutfört, började Sune Gustavsson.
– Verkligen, var är Viveka? Svarade Lotta Ramsen.
– Nja, alltså det var inte riktigt så att jag gjorde det. Svarade Sune och skakade på sin nästan tomma kokainpåse.
– Okej…
– Du får tro det eller inte, men det verkar som Asablad själva tagit tag i den här historian. Jag bevittnade just en militär operation. Både Rikard Asablad och Viveka Holm blev bortförda från huset, ganska våldsamt om du frågar mig. Dessutom iförda huvor. Jag såg Rikards pappa Leonard Asablad vid skåpbilen. Sune satte ner sugröret i påsen och snortade upp de smulor som fanns kvar.
–  Okej, det var inte direkt vad vi kom överens om eller hur? Svarade Lotta Ramsen.
– Men för i helvete, vad förväntar du dig. Ska jag slåss mot fyra beväpnade militärer, eller va? Deal är deal, Viveka Holm är fritagen, visserligen i vad som tillsynes verkar i en ny tillfångatagning. Skrockade Sune Gustavsson och fortsatte med upphetsat:
– Nu vill jag att ni lever upp till eran del. De där jävla bilderna ska försvinna.
– Jo vi har tänkt på det där lite grann…
– Nä nu jävl..
– Tyst Sune, och lyssna riktigt noga på vad jag har att säga. Din framtida karriär hänger på det. Svarade Lotta Ramsen lugnt.
Sune lyssnade under två – tre minuter utan att säga något. Efter det svarade han först med ett nästan viskande ja, för att några sekunder senare säga ja högt och tydligt.
 
 
EPILOG
– Jag heter Sune , och jag är en beroende.
– Hej Sune, svarade runt femton man i korus.
– Jag föredrar att lyssna. Fortsatte Sune Gustavsson och lät ordet gå vidare till nästa man.
Sune satt i en vitmålad källarlokal intill Mariatorget. På väggarna hängde planscher och visdomsord av olika slag, alla framtagna av den anonyma organisationen “Anonyma Narkomaner”. Sune Gustavsson avslutade nyligen en sex månader lång behandling på Gälla behandlingshem för narkomaner. En behandling hans arbetsgivare tvingat honom att genomföra ifall han ville jobba kvar inom poliskåren. Med efterföljande eftervård kontrollerades dessutom att han gick på dessa jävla möten som han hatade som pesten.
Att arbetsgivaren fick reda på hans beroende, berodde på hans egen erkännande för närmaste chefen Lennart Bhoman. Det var Lotta Ramsens krav för att inte släppa lös bilderna på alla tänkbara sociala medier. Så mellan pest och kolera valde han att erkänna, vilket vidare ledde till att han nu satt och lyssnade på ytterligare en narkoman.
Emellanåt kom han på sig själv att faktiskt lyssna, ja lyssna med intresse på andra beroende på mötet. Vilket både retade honom och någonstans gjorde honom glad. De sex månaderna på Gälla hade fått honom att se sanningen i vitögat. Att han tappat kontrollen över sitt liv, att kokainet tagit över hela hans tänkande och handlande i alla hans angelägenheter. Det var en skrämmande insikt att i eftertankens bleka krankhet se sin totala kraftlöshet gjorde honom också rädd att hamna där igen. Och det var det absolut sista han ville, han ville faktiskt förbli nykter.
Han lovade sig själv dyrt och heligt de sista dagarna på Gälla att ge det ett år. Hans närmaste chef byttes ut, eftersom han inte längre fick jobba med narkotikarelaterade ärenden. Polismyndigheten såg dock även till hans gedigna erfarenhet, varför hans byte nästan var att se som en befordran. Han titulerade sig numera som mordutredare i polishuset, och hade redan fått sitt första fall.
– Där är några minuter kvar ifall någon har något att tillägga? Sa mötesledaren.
– Hej jag heter Sune, och jag är en beroende.
– Hej Sune, svarade femton man i korus.
– Jo… började Sune och berättade om en kort episod på Gälla behandlingshem som fått honom att se verkligheten.
Efter mötet serverades kaffe. Sune Gustavsson stod med ryggen till och hällde upp kaffe, när någon knackade på hans rygg. Sune vände sig om och fick där se Stefano Rosso och Lotta Ramsen.
– Tjena Sumpen! Sa Lotta Ramsen
– Hej Lotta. Vet inte ifall jag ska skratta eller gråta över att se er två här.
– Skratta så klart, inflikade Stefano.
 
 
– Vi får försöka konsolidera de tjänsterna, och på så sätt öka marginalen för nästa kvartal. Ja absolut! Inte alls, det är inga problem. Det gör vi, ha det så gott! Sa Viveka Holm och la på luren.
– VD von Lanken himself minsann! Sa hon högt för sig själv och tittade ut genom glasdörrarna mot det öppna kontorslandskapet på StoreIT. Lokalerna började bli för små för de nu fyrtio programmerarna som satt djupt försjunkna framför sina skärmar, tänkte Viveka Holm. Telefonen ringde igen och hon svarade:
– Viveka!
– Hej du, hur har du det?
Viveka Holm kände genast igen rösten. Det var rösten från mannen som räddat hennes liv, ja både bokstavligt som bildligt – Leonard Asablad. De sex månader som passerat sen den där dagen på Blidö hade inte varit enkla på något sätt. Förutsättningarna lades upp av Leo, men arbetet gjordes av Viveka själv. Bilresan från Blidö var lång, och någonstans på vägen – kanske i Stockholm – tog de ut Rikard ur bilen. Därefter lösgjordes hennes buntband och hon kunde ta av sig huvan. Leonard vände sig om från passagerarsidans sits, log varmt och sa:
– Du kommer aldrig någonsin behöva oroa dig för Rikard mer. Det är ett heligt löfte jag ger dig, du kommer aldrig någonsin se honom mer!
Viveka mindes hur tårarna välde fram över kinderna, för att till slut brista ut i total hulkande gråt.
– Vi ska nu upp till Kiruna, där du ska få träffa några personer som jag känner. De kommer dels ta dig igenom de kriser du gått igenom, och dels få dig fri – helt fri – från heroinet! Leonard Asablad tittade allvarligt på Viveka Holm och fortsatte:
– Om du genomför de tre månaderna, på, tja vad ska vi kalla det, träningslägret kanske, med bravur väntar dig lägenhet och arbete när du kommer ut.
– Hur kan du ve.. Började Viveka men blev avbruten av Leonards uppsträckta hand.
– Jag bara vet, ok!
– Ok svarade Viveka Holm.
Det var ett träningsläger tänkte Viveka och kände på sina något ömma lårmuskler från spinningpasset under gårdagen. Ett pass hon klarade med lätthet sedan månaderna i Kiruna. Leonard Asablad instruerade teamet i Kiruna om innehållet i Viveka Holms rehabilitering. Varje dag gick hon och två mycket vältränade tjejer i hennes egen ålder iväg på fjällvandring. Tungt packade med tält, och full fjällutrustning, vare sig de övernattade i naturen eller tog sig hem samma dag. Varje kväll satt de och pratade framför en lägereld, antingen på fjället eller hemma vid basen. Tjejerna, Sofia och Renate var inga psykologer eller terapeuter – de var soldater i någonting hemligt. Något de aldrig gick in i detaljer kring, utan bara svarade svävande på Vivekas alla frågor. Men de var mycket inlyssnande och empatiska varför Viveka Holm kunde ventilera det mesta kring sitt liv under de här månaderna. Hon förstod att hennes barndom präglat hennes flyktbehov, att hon förmodligen dragits till den galne Rikard Asablad – eftersom det var det hon kände till genom sin uppväxt. Sofia och Renate, som trots att de inte hade något eget missbruk bakom sig, inflikade kommentarer utifrån ett ovanligt sunt förnuft. De kunde säga till exempel:
– Jo, du har haft ett helvete Viveka, inte tu tal om den saken. Men du kan inte få någon annan historia än den du har. Ska den få prägla all din framtid, eller har du själv något att säga till om?
– För att överleva all jävla skit du varit med om krävs en sjuhelvetes styrka. Använd den framåt nu Viveka!
Hon lärde sig det mesta om näringslära och motion under de här månaderna. Från enstaka hamburgare eller vad hon nu kom över på Stockholms gator, till näringsriktig kost mestadels bestående av grönsaker, frukt, ägg, bröd och kyckling.
– Hallo, är du där? Sa Leonard Asablad i luren.
– Förlåt, jag drömde mig bort till Kiruna ett tag. Förmodligen för att jag har kraftig träningsvärk i låren. Skrattade Viveka.
Leonard skrattade med. Berättade att han och Wilma planerade en sensommarfest och gärna såg att Viveka kom. Viveka Holm tackade ja till inbjudan, med ett stort leende på sina läppar.
 
 
Rikard Asablad ristade in streck etthundraåttiofyra i plankan han dragit upp från stranden första dagen. Ön han befann sig på var obebodd och långt ifrån all civilisation. Han minns första strecket i plankan med alltför gott minne. Chocken över vad hans föräldrar va kapabla till, eller åtminstone hans pappa. Kanske hans pappa slagit i hans mamma en helt annan historia.
Männen i bilen, den där dagen på Blidö, tog ut honom ur bilen efter ett tag, och stack en nål i hans arm. När han vaknade nästa gång, befann han sig på den här ön någonstans i Mikronesien. Han visste en hel del om ön på grund av en Ipad som lämnats intill hans kropp, tillsammans med en låda fundamentala verktyg. När han drog igång Ipaden startade en filmsekvens med hans pappa Leo bakom kameran. Trots att Ipaden för länge sedan var sönder och urladdad, minns han faderns tal:
– Rikard, Rikard. Så många chanser vi gav dig, det måste du hålla med om! Du behöver inte svara, frågan var retorisk! Var ska vi börja, hmm.. Låt se, jo när du var tio år. Du hällde bensin över grannens katt och tände på! Grannen berättade att du stått och skrattat. Fan, med min bakgrund och utbildning, jag borde ha förstått redan då vad du var för något. Hmm.. Låt se, härnäst.. Jo du låste in din bästa kompis i vår potatiskällare och först en dag senare berättade du var han var, eftersom poliser började komma och knacka dörr. Det här blir tjatigt, för det finns hur många sådana här historier som helst, och du kan ta och begrunda var och en av dem själv. Jo apropå själv, du kommer nu få spendera resten av ditt liv på den här obebodda ön du vaknat på. För att du ska förstå hur obebodd den är, kolla in kartan, ser du? Japp du är i ett så kallat karantänområde i Mikronesien. Området är i karantän på grund av de kärnvapenprover USA utförde här för femtio år sen. Men oroa dig inte, radiostrålningen kommer inte ta kål på dig. Kanske att du får tio år förkortat liv på grund av det, men farligare än så är det inte. Då finns det lite värre saker att oroa sig för på ön, giftiga ormar och spindlar bland annat. Ja och naturligtvis, du får jobba för brödfödan. Ingenting är gratis här i livet. I boxen vi skickade med dig finner du en yxa, en såg och en kniv. Japp en första förbandslåda också, hushålla väl med den de närmaste femtio åren. Adjö!
Ön var åtta kilometer i omkrets, med tät djungelvegetation på större delen av ytan. En vit fin sandstrand runt om. Där fanns diverse fruktträd och kokosnötter. Andra typer av nötter, varav de flesta gett kraftig värk i magen. Rikard Asablad lyckades ibland fånga fisk. Under det halvår som gått hade en tropisk storm dragit över ön där det mesta av hans ihopsamlade tillhörigheter blåst iväg åt alla håll.
Den etthundranittionde dagen hörde han ett motorljud av något slag, och han sprang genast ner till stranden och tände sin “kom och rädda mig” eld som han förberett för ett sådant här tillfälle. Det var en stor gummibåt som körde med hög hastighet mot stranden, en kilometer bort från där han hade sin eld och själv stod. Han skrek för full hals och viftade med händerna medan han sprang mot motorbåten. När han bara hade etthundra meter kvar, startade motorn på motorbåten. Fyra män i svarta kläder vinkade glatt åt honom medan båten backade ut, för att sedan vända och köra därifrån i lika hög fart.
På stranden låg ett litet paket som Rikard slet åt sig och rev av plasten på. Det var en Ipad. Rikard satte sig på stranden och startade plattan. Ingen röst, inga ljud överhuvudtaget. Han kände igen miljön, det var hans gamla kontor. Kameran zoomade in och han såg Viveka Holm sitta gestikulera framför tre av Rikards gamla programmerare. Hon var klädd i någon kostym av något slag, såg mycket vältränad ut, brunbränd och fantastiskt snygg.
Rikard ställde sig upp, släppte Ipaden på stranden och stampade på den med sina såriga bara fötter. Han skrek för full hals, utan att en endaste levande själ hörde honom.
 
SLUT 🙂
 
 
Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Delningar