Top

Lämnad – Del 5

Lämnad – Del 5

DEL 5 AV 7

 
Lotta Ramsen satt vid sitt köksbord när hennes mobiltelefon plingade till. Det var ett sms från Stefano Rosso som svar på hennes fråga om var i helsike Viveka höll till. Hon hade försökt få tag i henne i två dagar, och Vivekas mobiltelefon tycktes vara avstängd.
– “Hon gick ostadigt ut härifrån i måndags kväll. Senare på kvällen var det pådrag här utanför gatan, med blingbling o hela skiten. Kanske hon? Har du kollat med sjukhusen?”
– “Okej, då vet jag. Ha de!” Svarade Lotta Ramsen.
Lotta Ramsens ursprungliga ärende gällde om Viveka kände en viss Charlotte, på gatan kallad “Lotten”, eller ibland elakt för “Nitlotten”. Denne Lotten hade hänvisat att hon kände Viveka och ville hyra in sig en vecka. Nu var det överspelat, och “Lotten” låg och svettades i ett av Lotta Ramsens rum sedan en dag tillbaka. Lotta Ramsen var inte den som brydde sig speciellt mycket om tjejerna som hyrde av henne då och då, med Viveka Holm som enda undantag.
Eftersom tjejerna hemma hos Lotta Ramsen ibland frångick sin ordinarie plan att använda veckan för avgiftning, hände det att Lotta Ramsen fick ringa larmcentralen och meddela hämtning pga överdos. Sådana hämtningar skedde med jämna mellanrum. Inom sjukvården var Lotta Ramsens lägenhet därför ökänd som någon form av blandning mellan avgiftningshem och knarkarkvart. Lotta Ramsens affärer var viktiga för henne, varför hon dessutom registrerat ett företag med en diffus företagsbeskrivning. Bland annat stod där “uthyrning av tillfälliga rum för behövande”. Även polisen såg mellan fingrarna för denna verksamhet, och det ansågs bland de flesta poliser vara en avlastning för både dem och sjukvården. Hennes grannar lämnade dock med jämna mellanrum in klagomål till såväl bostadsföreningen som andra instanser. Men hitintills hade Lotta Ramsen klarat att avstyra alla klagomål och drev sin verksamhet som vanligt.
Lotta Ramsen använde nu sitt kontaktnät för att lokalisera Viveka Holm. Efter två timmars rundringning stod det helt klart för Lotta Ramsen vad som hänt. En man, utklädd till läkare, hade kidnappat Viveka Holm. Vivekas läkare blev nedslagen, och någon annan blev av med sitt passerkort. Polisen såg allvarligt på fallet och jobbade med ärendet. Det senare trodde inte Lotta Ramsen riktigt på, eftersom den kidnappade var en narkoman som tagit en överdos.
– Rikard Asablad förstås! Sa Lotta Ramsen högt för sig själv och fimpade cigaretten så hastigt att askkoppen skallrade på bordet.
Hon skickade ett sms till Stefano Rosso med det korta meddelandet:
– “Vill du tjäna tiotusen kronor?”
– “Jag gör vad som helst för den summan!” Kom det till svar omedelbart.
– “Kontakta då den där snuten du “umgås” med. Jag berättar mer sen!”
– “Du fick vadsomhelst att verkligen leva upp till ordets rätta betydelse, på riktigt?”
– “Absolut, jag ska ringa några samtal, sen ringer jag dig och berättar vad du ska göra, ok?”
– “Ok.”
 
….
 
Rasslet från kedjorna väckte Viveka Holm. Förutom madrassen hon låg på, var rummet tomt på all typ av möblering. Det i rummet enda fönstret släppte in solljus längs golvet, och avslöjade att det var morgon. Strax intill hennes madrass fanns en bricka med två smörgåsar och ett glas vatten, samt en gammeldags potta i metall.
– “Halloooo” ropade hon högt och väntade. Lyssnande efter steg eller någon som svarade henne, men det var knäpptyst i vad hon förmodade var ett hus. Genom fönstret, snett utanför, kunde hon se två barrträd vars grenar var helt nedtyngda av blöt snö. Runt hennes vänstra fotled satt en handboja av något slag, som i sin tur satt ihop med en blank kedja på fyra meter. I andra änden på kedjan fanns rummets enda element, placerat under fönstret. Trots att hon aldrig någonsin varit i det här rummet, det visste hon till hundra procent, så kändes alltihop bekant på något sätt. Hon kunde bara inte fiska fram var det var för något. Solljuset kanske, eller träden utanför.
När skogsugglan gav ifrån sig sitt läte, föll allt på plats för Viveka Holm. Hon visste exakt var hon var, men framförallt vem som tagit henne dit. Och kanske viktigast, varför i hela friden hon hade en kedja runt ankeln. En rysning gick längs hennes ryggrad och tårar börjar ofrivilligt rinna längs hennes kinder. Hon kände förutom rädsla, också hur heroinet lämnat hennes kropp, men att abstinensen var hanterbar. Kanske framförallt för att hon bara hunnit använda en kväll innan hon slocknat, åtminstone vad hon kom ihåg. Men den förhållandevis svaga abstinensen bekräftade hennes tankegångar. Hon försökte rekapitulera vad som hänt. Hon mindes att hon checkade ut från “Ramsens reningskur” och genast därefter begav sig till Stefano Rosso.
Hon mindes att hon blev mycket hög och somnade i soffan. Att hon något senare fick för sig att ta sig ut ur lägenheten, men därefter var det svart. Rikard Asablad måste på något sätt ha skuggat henne, eller haft koll på var hon var. Uppenbarligen eftersom hon nu var hans fånge i före detta svärföräldrarnas stora lyxiga sommarstuga på Blidö. Sju år tidigare, när hon och Rikard fortfarande studerade på Stockholms universitet, tog han henne med ut till Blidö för att träffa hans föräldrar.
En upplevelse hon för övrigt aldrig glömmer, eftersom Rikard den normalt ganska kaxige killen – blev som en våt fläck i deras närvaro. “Ja Pappa” och “Ja Mamma” var hans stående repliker. Han som alltid käftade emot allt och alla, sa aldrig emot någon av dem.
Viveka Holm kom från en familj i Dalarna, en familj hon bröt med långt innan hon började använda heroin. Enda barnet till två alkoholiserade föräldrar. Pappa Bengt förtidspensionär redan vid fyrtio år fyllda, och mamma Siv som aldrig jobbat i hela sitt liv. Hennes föräldrar drack hejdlöst varje onsdag och alla helger. Deras reglering till just dessa dagar, var deras största försvar att de inte hade några problem. De bodde dessutom i radhus och hade en nyare Volvo – så vad kunde vara fel. Viveka tog inte hem vänner ens på de nyktra dagarna, eftersom de nästan var värre än de onyktra. När antagningsbeskedet till Stockholms universitet kom tvekade hon inte en sekund. Hon packade sina tillhörigheter samma dag. Tackade för de första nitton år av helvete och lämnade sina föräldrar för att aldrig höra av sig igen.
Så vilka andra föräldrar som helst hade imponerat på Viveka Holm, men Rikard Asablads föräldrar gav ett massivt intryck på henne. De var båda två framgång personifierat, i kombination med en äkta kärleksrelation – mycket ovanligt.
Rikards mamma, Wilma Asablad, strax över femtio satt i Sveriges riksdag som riksdagsledamot för moderaterna. Hon klädde sig elegant utan att sticka ut, såg minst tio år yngre ut än sina femtio plus. Brunbränd, vita tänder och alltid en intelligent blick från sin långa höjd på en och sjuttio. Rikards pappa, Leonard Asablad, eller Leo som han kallades, hade jobbat tio år som ambassadör i Israel. Sedan han kom hem till Sverige jobbade han som någon form av utrikesattaché. Hon visste inte exakt vad han gjorde, mer än att det var mycket viktigt för Sverige och Sveriges säkerhet. Leo gick alltid klädd i någon ljusfärgad polotröja, trots att modet dog på åttiotalet. Men han lyckades bära dem så att andra män frågade efter dem i affärerna.
På fritiden spelade paret Asablad tennis, oftast med varandra – och på egentillverkade tennisbanor såväl här på Blidö som hemma i Djursholm. Det anmärkningsvärda var dock deras relation till Rikard Asablad, avmätt och kylig, i jämförelse med den varma kärlek som fanns dem själva emellan. Viveka vågade aldrig fråga Rikard om varför deras relation var så kylig, eller vad han egentligen kände för dem. Efter några år fann hon sig själv ha en bättre relation med paret Asablad än Rikard Asablad själv. Vilket gjorde att Rikard Asablad försökte begränsa deras kontakt med hans föräldrar.
Viveka Holm blev avbruten i sina tankar av att ytterdörren öppnades. Huden knottrade sig på armarna hon lagt i kors. Hon kröp upp mot hörnet i rummet och kände hur tänderna började skaka när steg närmade sig den låsta innerdörren. Strax hörde hon Rikard Asablads röst, len, kärleksfull och sarkastisk:
– “Hoho, är det någon hemma?”
 
….
 
För vilken gång i ordningen visste inte Stefano Rosso. Men åter igen kikade han ut genom spionögat på den fete polismannen med en begynnande flint. Men den här gången på Stefan Rossos eget initiativ. Han hade skickat Sune Gustavsson en bild där man tydlig ser Sune sitta i vardagsrummet och suga i sig ett vitt pulver. Det tog inte många minuter innan han hade “Sumpen” hemma hos sig. Stefano ropade in i vardagsrummet:
– “Han är här nu, jag släpper in honom!”
Stefano öppnade dörren och backade undan flera meter med händerna i luften. Sune Gustavsson stängde lugnt dörren bakom sig, kliade sig i huvudet över Stefanos beteende och sa:
– “Javisst ja, du fick ju en snyting sist jag var här. Lite skrajsen av sig, eller?” Skrattade Sune elakt, men drog snabbt ihop munnen när en kvinna kom in i hallen och ställde sig bredvid Stefano Rosso.
– “Förutom ett gäng ganska komprometterande bilder, kan vi nu lägga till erkännande av misshandel, bevittnat av mig.” Lotta Ramsen log varmt mot Sune som tittade storögt på henne.
– “Va fan e det här, någon jävla intervention eller?” Sunes ögonbryn stod som ett V i den nu röda pannan, och han fnyste likt en hund.
– “Kom in och sätt dig. Det här behöver inte vara så jobbigt!” Svarade Lotta Ramsen och viftade med en femgramspåse kokain. Vilket hade samma effekt på Sune, som ett saftigt köttben på en hund. Han la genast av den aggressiva inställningen och följde med dem ut i vardagsrummet. Han såg framför sig hur han och den vackra kvinnan skulle dela på påsen och sen ha gemensamma aktiviteter, framförallt i sänghalmen.
– “Jag har genom åren upptäckt att en kombination av morot och piska är det som får folk att röra på sitt arsle”. Sa Lotta Ramsen och hackade upp flera linjer på den stora spegeln.
– “Vi vill att du ska jobba som snut, ja faktum är att vi aldrig någonsin önskat att du vore mer snut än nu Sune!” Fortsatte Lotta Ramsen och sträckte över ett sugrör till Sune Gustavsson, som snabbt sög i sig två linor. Sune Gustavsson lutade sen huvudet bakåt i soffan och drog ljudligt in pulvret djupare in i näsborrarna. Han satt tyst i en tjugo sekunder, vände sen upp huvudet och sa:
– “Av alla saker ni kunde ha bett mig om, var det där det absolut sista jag förväntade mig komma över dina fylliga läppar fröken!” Sune log sitt bästa leende och lade sin hand på Lotta Ramsens bara lår. Lotta Ramsen lät honom hållas för ögonblicket, tittade menande på spegeln och Sune Gustavsson var inte sen att fatta vinken. Han drog i sig ytterligare två linor, upprepade rörelsen med huvudet. Nu dröjde det en minut innan han sa:
– “Helvete vilka bra grejer.” Varpå han tystnade en stund till och fortsatte:
– “Så låt mig se nu. Du låter mig suga i mig en massa cola och ha min hand på ditt lår. För i helvete ni är desperata eller hur?” Skrattade Sune.
– “Jo vår situation är allvarlig, och tiden går. Så kan vi skippa skitsnacket och gå rakt på sak Sune?” Lotta Ramsen tog bort hans hand och tog sugröret ifrån honom. Sög snabbt i sig två linor själv och fortsatte:
– “Vår gode vän Viveka Holm har blivit kidnappad. Du har säkert hört om händelsen på Södersjukhuset för två dagar sen?”
– “Jepp, det känner jag till!”
– “Bra, nu är det så här att vi råkar veta vem fan det är som tagit henne! Men ingen jävla snut skulle ta i det här med tång eftersom kidnapparen i fråga har högt uppsatta föräldrar, mycket högt uppsatta. Samt att ni inte direkt prioriterar ärenden där offret är sprutnarkoman.”
– “Va fan säger du?” Sunes ögonbryn nådde oanade höjder i pannan och han tittade storögt på Lotta Ramsen.
– “Vi vet, till hundra procent vem som kidnappat henne. Ingen tvekan. Det vi vill att du gör är att leta upp henne och fritar henne. Vad du gör med snubben skiter vi i fullständigt.”
– “Vad heter han?”
– “Rikard Asablad!”
– “Den Asablad?”
– “Ja, den Asablad!”
Sune Gustavsson tittade först på Lotta Ramsen, sen på Stefano Rosso, och tillbaka på Lotta igen. Efter trettio långa sekunder svarade han:
– “Jag vill se alla dina jävla elektroniska enheter, samt alla dina konton på sociala medier tömda på min nuna. Sen vill jag ha en egen sån där påse vi gottat på ikväll. Då har ni en deal!”
– “Taget!” Svarade Lotta Ramsen och fiskade upp en ny femgramspåse och kastade i knäet på Sune Gustavsson.
Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Delningar