Top

Lämnad – Del 4

Lämnad – Del 4

DEL 4 av 7

 
SOS Alarms huvudkontor på Malmskillnadsgatan 64 i Stockholm var bemannat dygnet runt, med i snitt tio personer. Samtliga satt i en typ av öppet kontorslandskap, med arbetsplatserna skilda åt med ljudisolerande väggskärmar. Viktor Haraldssons pass hade varit lugnt fram tills nu när hans bildskärm blinkade om ett inkommande larmsamtal. Han spottade ut den stora tuggan med skinksmörgås i papperskorgen, tog en stor klunk kaffe och svalde resten innan han svarade:
– “SOS Alarm, du talar med Viktor Haraldsson!”
– “Hej hej, Greta Nilsson här. Det ligger en helt utslagen ung kvinna i vår trappuppgång på Götgatan 27!” Flämtade Greta Nilsson i luren.
– “Hej Greta. Bra att du ringde. Jag uppfattade Götgatan 27, är det korrekt?”
– “Ja ja, Götgatan 27. Hon har blåa läppar, tror ni får skynda er på.” Fortsatte Greta Nilsson än mer upphetsad.
– “Ambulans är nu på väg till din adress Greta! Kan du se ifall hon andas?” Svarade Viktor Haraldsson lugnt och tittade längtande på sin halvätna smörgås.
– “Hon har puls i alla fall, om än svag. Jag var sjuksköterska på den tiden jag jobbade. Jag ska kolla andningen!” Svarade Greta Nilsson. Minnet om hennes forna yrke gav henne åter självförtroende och handlingskraft.
– “Jättebra Greta, det kommer vi få nytta av nu. Jag vill att du lägger henne i framstupa sidoläge, tror du att du klarar det?”
– “Hon ligger nästan i det läget, så det blir inte så svårt. Ska bara dra upp hennes ena ben och justera handen. Vänta, jag får lägga ifrån mig telefonen ett tag.”
Viktor Haraldsson hörde kvinnans pustande eka i trapphuset och in i hans örsnäcka. Efter en tjugo sekunder kom hon tillbaka till telefonen:
– “Så där, jo jag tror hon andas, om än väldigt ytligt. Hennes plånbok trillade ut ur hennes handväska när jag höll på. Vänta så ska du namnet på henne.”
– “Viveka Holm, med personnummer 890627-1423!”
– “Mycket bra Greta, du borde nästan höra sirenerna och se blåljus nu?”
– “Ja de är här nu, jag öppnar dörren åt dem.”
När ambulansen konfirmerat att de hade patienten i sitt förvar, avslutade Viktor Haraldsson samtalet med Greta Nilsson. Han tackade henne för hennes lugna och goda arbete. På skärmen matade han in samtliga uppgifter kring händelsen, och återgick sedan förnöjt till sin skinksmörgås. Informationen lagrades i den centrala databasen som befann sig på en server i Sikla bergrum. Bergsäker förvaring som deras leverantör StoreIT skämtsamt brukade kalla det. En liten, några dagar innan installerad, subrutin låg och avsökte varje loggning som kom in. Subrutinens programsnutt för att sms:a ett speciellt mobilnummer utlöstes, eftersom villkoren nu stämde med dess hårdkodade namn Viveka Holm. Texten i meddelandet löd:
Datum/tid: 2016-02-01 22:10
Namn: Viveka Holm
Personnummer: 890627-1423
Plats: Trappuppgången, Götgatan 27, Södermalm, Stockholm
Destination: Akuten på Södersjukhuset, Södermalm, Stockholm
Symptom: Medvetslös, blå läppar, ytlig andning, svag puls.
En timme senare låg Viveka Holm på avdelning 55, AVA, på Södersjukhuset och  förväntades vakna inom några timmar.
Viveka Holms journaler visade att hon tagits in för överdos av heroin två gånger tidigare. Märkena i armvecket och övriga symptom fick läkare Sonia Laurius att besluta om injektion av ett opiatantagonist kallat Nalaxon. Samt sattes en slinga med extra syre in under hennes näsborrar. Responsen på Nalaxonet och syret visade sig var god. Viveka Holms läppar var mer åt det rosa, och hennes puls och andning mer åt det normala. Sakta men säkert blir hon stabilare, antecknade Sonia Laurius i  Viveka Holms journal.
 
….
 
Rikard Asablad stod framför spegelväggen i sitt hem, håret var vattenkammat bakåt och på näsan satt ett par runda glasögon. Han drog på sig landstingets vita sjukhusrock och hängde ett stetoskop runt halsen. Rättade till den fejkade id-brickan med hans fotografi och log sitt mest förtroendeingivande leende. Han var nöjd med förklädnaden, mycket nöjd med tanke på att han inte hade några som helst glorifierande tankar kring läkare. Tvärtom föraktade han deras känsla och omsorg om människor. Läkare utan gränser fick honom att få kväljningar, liksom resten av världens alla skit organisationer som skulle rädda världen. Han slängde på sig ytterrocken och lämnade lägenheten.
Han parkerade sin svarta skåpbil hundra meter ifrån akutmottagningens huvudingång, tog av sig ytterrocken och joggade snabbt upp till ingången. Direkt innanför entrén log han åt receptionisterna och lät dem se cigarettpaketet han hade i handen. Han gjorde en förlägen min som sa dem:
– “Jepp, även läkare har laster.”
De log tillbaka och han skyndade förbi dem och rundade ett hörn. Där ställde han sig ett ögonblick och tog upp mobilen, låtsades skriva ett meddelande medan han väntade på första bästa som skulle öppna den låsta dörren.
Strax kom en sjuksköterska upp bakom honom, tog fram sitt passerkort, drog det i kortdragaren – varpå dörren klickade till. Rikard Asablad följde efter henne genom dörren, fortfarande till synes i sin egen värld med telefonen.
– “Tack!” Sa han åt sjuksköterskan som höll upp dörren åt honom, samtidigt som han nästan gick rätt in i henne.
– “O förlåt, här går jag och drömmer mig fram i korridorerna.” Rikard Asablad log brett och tog snabbt hennes passerkort ur hennes rockficka.
– “Been there, done that!” Svarade sjuksköterskan lika leendes och vek strax av in i en liten inglasad reception.
Rikard Asablad hade ingen möjlighet att förbereda sig för exakt var Viveka Holm skulle hamna om hon tog en överdos. Han hade dock studerat tre sjukhus, varav Södersjukhuset var ett av dem. En kväll, åter igen utklädd till en smutsig suspekt individ, hade han ägnat åt att göra efterforskningar hur man blev forslad hit och dit på de respektive sjukhusen. Av naturliga skäl, såsom att inte vara vid medvetande kunde många av narkomanerna inte redogöra för mycket mer än var de vaknade upp. Men det var precis vad Rikard sökte, och för Södersjukhuset hette avdelningen AVA.
Tre låsta passerdörrar senare, gick han i korridoren på avdelning 55, AVA, och tittade igenom varje rum. I femte rummet möttes han av en sjuksköterska som precis var på väg ut. På namnbrickan stod Lisbeth Rondin, och hennes höjda ögonbryn och halvöppna mun fick Rikard Asablad att ta initiativet.
– “Hej, Stefan Blom, psykiatriker. Vi fick precis in en Viveka Holm idag. Tänkte se ifall hon tillhör kategorin som tröttnat på att dö till och från.” Sa Rikard Asablad och tittade allvarligt på sjuksköterskan.
– “Du är lite tidig, jag tror inte hon är vaken. Men du kan kolla själv, hon ligger på rum tolv.” Sjuksköterska Lisbeth Rondin gick förbi honom och ilade iväg längs korridoren utan att vända sig om. Rikard drog en lättnadens suck och gick genast till korridorens ände och in på rum tolv. Han gick omedelbart fram till Viveka Holm och tittade på henne. Trots omständigheterna var hon fantastiskt vacker där hon låg på rygg i sjukhussängen. En omedelbar stark känsla av att vilja ta kudden på sängen bredvid och trycka hårt över hennes huvud överrumplade Rikard Asablad.
– “Nä, så lätt ska du inte komma undan lilla Viveka.” Viskade han i hennes öra.
Han gick fort tillbaka till rum fyra där han  sett en rullstol innanför dörren, tog den och skyndade tillbaka till rum tolv. Stängde dörren och plockade fram Vivekas kläder ur en av garderoberna. Drog av hennes sjukhuskläder och mindes varje centimeter av hennes vackra kropp, som nu var ganska förändrad. Hon var avmagrad, hade blåmärken lite här och var, och armvecken fyllda av blånader från punkterade ådror.
Några minuter senare rullade han ut henne ur rummet, påklädd och hängandes längs ena sidan på rullstolen. Bakom henne höll Rikard om henne krage för att hålla henne upprätt, samtidigt som han puttade rullstolen framåt.
Han hörde hur någon började ropa efter honom när han slog igen avdelningsdörren bakom sig. Istället för att gå tillbaka samma väg, gick hans flyktväg ut på att gå igenom kulverten på källarplan och ut genom garaget.
Sekunderna i väntan på hissen fick Rikard Asablads puls att stegra rejält. Nu hörde han någon närma sig bakifrån och sa högt:
– “Va fan sysslar du med? Det där är min patient och hon är för sjutton medvetslös!”
Rikard Asablad vände sig om leendes och såg på att det var en kvinnlig läkare i fyrtioårsåldern, på hennes namnbricka stod det Sonja Laurius. Spänningen och den höga stressnivån fick honom att ge henne en rak höger med knuten näve, och det var naturligtvis hennes eget fel. Man stressar inte upp Rikard Asablad utan vidare tänkte han om sig själv i tredje person när han såg på Sonja Laurius ligga på golvet. Blod rann ur munnen och hon var helt utslagen. Ett dovt pling indikerade att hissen var framme, och när dörrarna öppnades hoppades nästan Rikard att få golva en jävla idealist till. Men hissen var tom, och han puttade in Viveka Holm.
Tjugofem minuter senare låg Viveka Holm och skumpade på golvet i den svarta skåpbilen. Rikard satt på förarplatsen och körde i laglydig hastighet på E22 mot Roslagen. Pulsen var nu nere på mer normala nivåer, och han såg mycket fram emot Viveka Holms uppvaknande.
 
 
 
Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Delningar