Top

Lämnad – Del 3

Lämnad – Del 3

DEL 3 AV 7

 

Kvart över sex fick automatiken, i Rikard Asablads mycket luxuösa dubbelsäng, att långsamt stegra huvudändan, liksom hans surroundanläggning som startade vid samma tid. Rummet fylldes av ”Wake me up” av Avicci denna morgon, ett val som var slumpat bland ett tiotal låtar Rikard valt ut.
En timme senare satt Rikard nyduschad vid frukostbordet. Utmattad efter hundra situps, hundra armhävningar – samt senaste tillskottet: tre minuter plankan. Intensiteten i träningen var hårdare än vanligt den här morgonen.
Han satt nu och gick igenom alla olästa arbetsmail på mobilen, vissa svarade han direkt på, andra markerade han för uppföljning enligt ett eget kategoriseringssystem.
Den vanligtvis rofyllda utsikten över Humlegårdsparken var idag grådaskig dels på grund av snöslasket som rasade utanför, och dels på grund av den gnagande tanken på Viveka Holm.
Hon hade inte lämnat honom någon ro sedan han fick se henne igår eftermiddag. Den stående frågan: varför? förföljde honom sen tre år tillbaka. Hur kom det sig att hon lämnade honom just efter den där sjukhusvistelsen, och var i helvete tog hon vägen?
Det var väl inte värre än något av de tidigare tillfällena hon blivit omplåstrad, snarare lindrigare.
Ibland drev hon honom över gränsen, vilket de talat om många gånger – och hon hade dyrt och heligt lovat att inte trigga igång honom på det sättet igen. Men det var precis vad hon gjorde den där kvällen, och han kom ihåg hur det gick till.
Viveka skulle ut på bio med sin väninna Lisbeth Simonsson, efterföljt av någon jävla restaurang de skulle äta på.
– “Jag har inte träffat Lisbeth på år och dar älskling. Du och jag ses ju varje dag! Ring om du behöver!” hade hon sagt och haft ett jävla smile till råga på allt. Redan då ville han korrigera henne, men lugnade sig.
Hela upplägget att hon skulle ut utan honom var ju fel från början. Han hade ringt henne ett antal gånger, men hon svarade bara en gång. Sen kom hon hem och var uppstudsig till råga på allt. Han minns den exakta ordalydelsen:
– “Jag svarade ju herregud, fast filmen rullade på duken. Du visste var jag var o allting. Sen ringde du precis när kyparen tog upp vår beställning. Och här är jag nu, klockan är inte ens elva på kvällen. Vad är problemet?”
Hon höjde dessutom hakan något lite för mycket, samt himlade med ögonen. Praktexempel på hur hon drivit honom över gränsen. Då gick det som det gick och bägaren rann över. Helt och hållet hennes eget fel.
Rikard högg upprepade gånger i ägget med gaffeln. Till slut flög det ur tallriken och rullade ner på golvet. Han kände hur det började hetta bakom öronen, men kunde inte hindra handen som skickade in tallriken med full kraft i väggen. Porslinet sprack i tiotal bitar, ägg rann längs den mycket dyra strukturtapeten, och gaffeln låg och dallrade klingande mot en porslinsbit på klinkergolvet.
Rikard lutade sig tillbaka på stolen, andades långa djupa andetag och med ens stod det klar för honom vad han måste göra. Det hade han någonstans vetat hela tiden, men nu var hon inte borta längre. Tvärtom, var hon ganska synlig i sitt nya patetiska skick.
Rikard sprang med förnyad energi upp på ovanvåningen i sin etagelägenhet, satte sig framför datorn och började leta. Han behövde en anonym bil och en hel del rekvisita.

 

….

 

EN VECKA SENARE

Sune Gustavsson satt i en civil Volvo V70 tillsammans med kollegan Lennart Backe på parkeringen i Mörby Centrum. En vecka hade passerat sedan den där otäcka måndagen hemma hos Stefano Rosso, varav de tre sista dagarna utan kokain. Sune Gustavsson var mycket nöjd med sin prestation, faktiskt så nöjd att han inte ansåg sig ha några problem längre. Han njöt av övervakningsjobbet tillsammans med kollegan. Nu började klockan närma sig lunchtid och där var en jämn ström av människor som gick in och ut ur köpcentret. Många kom upp från tunnelbanan, medan andra var där för att bara handla på lunchen.

– “Vad tror du, kan det var han?” Sa Lennart Backe och blåste över kaffekoppens yta så att små vågor bildades.
– “Kanske, fan det var så länge sen jag såg honom. I så fall har han förändrats mycket de senaste fem åren.” Svarade Sune Gustavsson och la systemkameran på instrumentpanelen framför sig, plockade upp sin pappersmugg med kaffe, och tittade över koppen på Lennart Backe och fortsatte:
– “Men om så är fallet, så verkar han ju laglydig nu. Pizzabagare – vem hade gissat det?” Sune Gustavsson log snett och tog en klunk av kaffet.
– “Han knådar deg som en jävla amatör, helt klart bara en fasadverksamhet. Dom säljer fan inte mer än tio pizzor om dagen på den där syltan!” Svarade Lennart Backe och sträckte sig efter kameran, tog några bilder och fortsatte:
– “Men våra order är klara, bara observera – inte ingripa eller avslöja att vi håller span på honom!”
– “Mmm..”
– “Hassan Almasi kommer aldrig bli laglydig, den saken är solklar. Har du bestämt dig – är det han?”
– “Nästan säker, ge mig kameran!” Svarade Sune och fick kameran av Lennart Backe. Sune lutade kameran mot ena armen som han lagt på instrumentbrädan och zoomade in objektivet på max. Tittade gott och väl under tjugo sekunder och tog två bilder innan han svarade:
– “Yes, helt säker, det är han!”
– “Kanon Sune, då kan vi rapportera in den jäveln som lokaliserad med känd vistelseort.” Svarade Lennart Backe och knycklade ihop sin pappersmugg teatraliskt.

– “Kan vi ta Hassan Almasi på bar gärningen inom den närmaste tiden, kommer de snorkiga kollegorna minsann titta annorlunda på mig” tänkte Sune Gustavsson.

 

….

 

StoreIT:s kontor var beläget på Blasieholmsgatan 5 på Norrmalm i Stockholm. Programmerarna satt i öppet kontorslandskap, medan de med chefspositioner satt i egna inglasade rum i anslutning till den öppna ytan. Inredningen på hela kontoret var modern och påminde funktionsmässigt, i vissa delar, om en fritidsgård. Här fanns till exempel ett aktivitetsrum med biljardbord, gammeldags fotbollsspel, schack, och många andra brädspel. Cafeterians alla bord hade vardera en omringande rund soffgrupp med hög rygg, samt var de övertäckta med ett stort parasoll. Påminde om tekopps-karuseller på tivolin.
Rikard Asablad satt och trummade med en kulspetspenna på skrivbordsskivan. De senaste dagarnas fruktlösa sökande efter Viveka Holm irriterade honom. Åtminstone fyra timmar per kväll/natt hade han spenderat i bland annat en svart hyrd skåpbil.
Han hade genom diverse forum och sociala medier tagit reda på de vanligaste platserna som knarkarna höll till i Stockholm. För att inte sticka ut var han utklädd i en passande utstyrsel. Faktum var att vissa retrobutiker sålde nya plagg som såg gamla ut, vilket tillsammans med skäggstubben och det sminkade ansiktet gett honom ett slitet utseende. Med inövad jargong gick han längs dessa stråk och frågade försynt efter Viveka. Med noll resultat så här långt.

När han stod i duschen den här morgonen kom han på en idé som skulle innebära att han kunde inta en mer passiv roll i sökandet.
Förr eller senare skulle Viveka Holm antingen själv, eller någon o hennes vägnar ringa SOS larmcentral. Det hade han lärt sig av människorna han mött om kvällarna. Tydligen åkte knarkarna i skytteltrafik med Stockholms ambulanser. Vardag som helg – var det alltid någon som tagit en överdos, blivit halvt ihjälslagen, eller på annat sätt behövde akut läkarvård. De flesta han hade pratat med hade förr eller senare sagt:
– “Har du kollat med sjukhusen?”
StoreIT stod för driften av SOS larmcentrals mjukvara, och Steve Minner, sittandes strax utanför Rikard Asablads kontor, var ansvarig programmerare. Det som var alldeles förträffligt bra med att det var just Steve Minner berodde på en personalfest i höstas, då den idioten gick och låg med VD:ns dotter Renate von Lanken.
Rikard hörde dem på avstånd när han gick från toaletten den kvällen. Han tackade gudarna för sinnesnärvaron att filma dem i full akt, istället för att ställa till med en scen och avslöja dem. I första hand hade han tänkt sig att ha filmen som eventuell fördel mot dottern som tog mer och mer plats på kontoret, men nu kom de till en helt oväntad användning.

Han öppnade glasdörren och ropade på Steve Minner att komma in på hans kontor.
När Steve kommit innanför dörren, stängde Rikard glasdörren bakom honom och sa lugnt men bestämt:
– “Sätt dig!”
Steve Minner, introvert och sällan någon som tog initiativ till dialog satte sig och förblev tyst. Rikard Asablad bläddrade fram filmen på sin mobil, skruvade ner volymen och riktade skärmen mot Steve Minner.
– “Va fan, var har du fått den där ifrån!” Sa Steve Minner och reste sig halvt upp ur stolen, högröd i ansiktet.
– “Sätt dig igen Steve!” Svarade Rikard och drog tillbaka mobilen, stoppade den in innerfickan på kavajen och fortsatte:
– “Helt fel fråga. Rätt fråga är: vad kan jag göra för att den där filmen försvinner? Svaret på den frågan kommer  jag nu berätta för dig. Det är ingen stor grej – en liten tjänst skulle man kunna säga.” Rikard Asablad log.
Steve Minner hade satt sig igen och tittade nu storögt på Rikard Asablad som fortsatte prata:
– “Du ska ikväll, efter kontorstid naturligtvis, skriva ihop en liten subrutin till loggningsrutinen på SOS larmcentral. Du kommer få ett namn av mig, och när du programmerat klart förväntar jag mig att få ett sms av subrutinen som berättar när, var och hur personen i fråga kommit i kontakt med larmcentralen. Du har ju hand om SOS – Centralen, och är tillika en vass programmerare, men framförallt gillar du att knulla bossens dotter – varför du får äran att göra jobbet. Det ska vara klart innan du går härifrån ikväll, har du förstått uppgiften?”
Steve Minner nickade långsamt till svar, tog emot papperslappen med Viveka Holms namn och personnummer och lommade med nedsänkt huvud ut från Rikard Asablads kontor. Rikard Asablad gnuggade händerna och log för sig själv.

 

….

 

Det var måndag kväll, drygt en vecka efter det Viveka Holm stött på Rikard Asablad utanför Humlegårdsparken. En park hon undvek helt och hållet sen dess. Viveka Holm använde istället veckan till att med hjälp av hasch och värktabletter kliva av heroinet. Då och då kom Lotta Ramsen in på rummet med soppa, vatten och en ny spyhink. Att frivilligt kliva av heroinet en vecka då och då, var vägen att gå ifall man ville slippa sjukvården brukade Lotta Ramsen säga. Det fanns absolut inget förbud att använda heroin hos Lotta Ramsen, men samtliga hyresgäster sysslade alltid med avgiftning hemma hos henne. Hennes lägenhet gick under namnet “Ramsens reningskur”, och ibland kunde Viveka Holm höra tjejer på stan säga:
– “Jag är på G nu, det är dags för en vecka hos Ramsens. Behöver vila från snurret ett tag.”

Viveka Holm satt vid köksbordet och försökte få ner lite mat. Ostsmörgåsen kändes som tuggummi i munnen. Hon tvingade mer eller mindre i sig maten, men var glad över varje dag hon ätit.
– “Som vanligt, eller värre denna gång?” Frågade Lotta Ramsen och log elakt.
– “Inte som förra hösten i alla fall, minns du?” Svarade Viveka Holm.
– “Japp, spyhinkarna räckte knappt till – ni var typ tre tjejer som kom in samtidigt efter ett gäng månader på gatan. Fy fan, jag sprang som en dåre mellan era rum. Den ene sjukare än den andre. Åtminstone vid två tillfällen lovade du mig trettio tusen kronor för en fix!” Lotta Ramsen skrattade högt och ljudligt.

Viveka rörde runt i chokladkoppen, tände en cigarett och tittade ut genom fönstret mot innergården. Tre utelampor spred ljus över ett cykelställ och en liten sandlåda. Intill hennes stol stod hennes ryggsäck, packad och klar. Reningsveckan var över och det var dags att återgå till det normala livet på gatan. Hon fimpade cigarretten, reste sig upp och gav Lotta Ramsen en bamsekram.
– “Tack tack, snälla du för att du finns.”
– “Anytime gumman, hojta när det dags igen!” Svarade Lotta Ramsen.

Viveka Holm satte genast av mot Stefano Rosso på  Södermalm, vilken välkomnade henne med öppna armar.
Stefanos vardagsrum var runt trettio kvadratmeter och väggen rätt fram bestod av fönster och en balkongdörr. Direkt till vänster stod en lång femsitssoffa med nedsuttna skitiga dynor i plysh. Längs väggen mitt emot soffan fanns en stor TV – möbel av något slag. Uppe på möbeln stod en ny fyrtioåttatums platt-TV. Ett pausat TV-spel visade någon loop av figurer som upprepade sitt rörelsemönster.  Runt om på väggarna hängde inglasade planscher med motiv från Londons gatuliv.
Viveka tittade på de upprepade rörelserna på TV:n med ofokuserad blick. Emellanåt slöts hennes ögon och hon nickade till med huvudet. I armvecket hängde sprutan fortfarande kvar. Innan allt blev totalt svart hann hon tänka att en annan fördel med en vecka hos Ramsens, en fördel Lotta Ramsen aldrig nämnde, var att heroinet slog på så bra igen efter ett uppehåll.

 

DEL 4

 

Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Delningar