Top

Lämnad – Del 2

Lämnad – Del 2

Missade du första delen, i så fall hittar du den här: Del 1
(Sammanlagt sju delar)
 
DEL 2
Skinnfåtöljens rygg sträckte sig långt över Rikard Asablads huvud när han satt i den, trots hans en och åttiofem i längd. Han gissade att den var tänkt att skänka trygghet till dess användare, vilket inte alls stämde på honom. Resten av rummet gick i samma gamla engelska stil som han inte kunde namnet på. En sak visste han – det var Stockholms dyraste mottagning. Han gissade att hans föräldrar betalade runt tusenlappen per besök. Högst motvilligt, fick de honom, att för sex månader sen, börja besöka mottagningen. Mer eller mindre genom utpressning, eftersom de med sina högt uppsatta kontakter lyckats lägga locket på en incident som inträffat tidigare .
– “Rikard, du nämnde att du stötte på din gamla flickvän Viveka Holm här utanför. Sen blev du tyst?” Psykolog Anna Rosenqvist stoppade pennans baksida mellan läpparna och tittade iakttagande på Rikards vitnande spända knogar.
– “Hon lämnade mig, ok? Det är tre år sen, och jag är sååå över henne – fattar du?” Väste Rikard mellan tänderna och körde i fantasin blyertspennan genom psykologens kind.
Han ångrade bittert att han tagit upp det här med Viveka Holm. Den här jävla käringen var som en blodhund. I sex månader hade han parerat det mesta som hon sniffat upp. Han gissade att hon var närmare sextio liksom hans föräldrar. Fan visste, hon kanske suttit och lyssnat på morsans gnäll genom åren. Trots åldern var hon smärt, brunbränd och såg i vissa situationer ut snarare som fyrtio tänkte Rikard.
– “Anledningen till att du började gå hos mig känner vi båda till, eller hur?”
– “mmm..”
– “Finns det något med Viveka Holm som väcker liknande känslor Rikard?” Fortsatte Anna Rosenqvist. Hon bläddrade i ett anteckningsblock, rättade till glasögonen, hummade lite och skrev sedan något.
– “Du tror verkligen du har alla svar va?. Va fan – det är väl klart jag blev förbannad när hon bara stack!” Svarade Rikard nu med högre röst. Hans fot studsade upp och ner över det korslagda benet.
– “Det är inte min uppgift att ha alla svar, snarare är det att visa dig på dina egna svar Rikard. Du har svaren inom dig, inte jag.” Sa Anna Rosenqvist lugnt och fortsatte:
– “Sen är det väl inte helt överensstämmande med sanningen att hon bara stack, eller hur?”
– “Vi är klara här!” Svarade Rikard och tittade stint på Anna Rosenqvist, reste sig hastigt upp och gick ut ur rummet. Han slog igen dörren så hårt att en tavla hamnade på sned.
Anna Rosenqvist skrev i sina anteckningar:
Rikard A. Visade upp sin aggressiva sida för första gången sedan sessionerna började. Katalysatorn till känsloutbrottet är den gamla relationen till Viveka H. Med viss bakgrundsinformation från mina uppdragsgivare Herr och Fru A. tryckte jag på mycket försiktigt angående uppbrottet med för detta fästmön. Rikard A. avslutade genast sessionen. Här är ingången till fortsatt behandling av Rikard H. Vissa säkerhetsfrågor behöver dock penetreras med ledningen. En idé om diagnos börjar ta form – om än omdiskuterad – tyder alla tecken på denna speciella personlighetsstörning.
 
….
 
Morgonen efter besöket hos Stefano Rosso vaknade Viveka Holm i ett källarförråd i Hagsätra. Bostadslängan drevs av HSB vilket var uteliggarnas favorit bostadsbolag om vintern – eftersom de håller med uppvärmda förråd. Uppvaknandet denna morgon var dock av det otrevliga slaget, eftersom det utlöstes av sprakande komradiotrafik.
Det betydde vanligtvis ett vaktbolag eller rentav snuten. Viveka kom snabbt på fötter, gick ut ur förrådet och lyssnade. Hon stod i en hundra meter lång rak kulvert, med små förråd av träbrädor och med lättöppnade hönsnätsdörrar.
Ungefär vart tjugonde meter avdelades kulverten av branddörrar i metall. Hon hörde hur den näst närmaste till vänster öppnades och komradiotrafiken ökade i ljudnivå. Hon gick fort åt höger, öppnade branddörren och stängde den mycket försiktigt bakom sig. Direkt till vänster fanns uppgång 23 till själva lägenheterna. Dörren var inte helt igenstängd varför hon gick igenom den, upp i trapphuset och ut på gården i det fria. En stark vind med snöblask slog in i hennes ansikte och hon drog åt kragen och fällde ner mössan ytterligare.
– “Du där, stanna är du snäll!” Ropade en uniformsklädd kvinna trettio meter bakom Viveka Holm, samtidigt som hon anropade sina kollegor på komradion.
Viveka svarade inte, utan började springa för allt hon var värd. Hon slängde sin ICA-kasse, inget av värde ändå tänkte hon. Hon halkade till och höll på att förlora balansen, men fick strax upp farten igen. Helt klart en väktare, eftersom hon inte sprang efter tänkte Viveka Holm när hon fyrahundra meter senare sprang ner i Hagsätras tunnelbanestation.
Tåget kom precis in på perrongen, hon hoppade på och slog sig ner med en duns. Hennes häftiga andedräkt skapade imma på fönstret intill sätet. Tågvagnen var nästintill tom, förutom en äldre herre i andra änden av vagnen. Hon tog av sig ryggsäcken och inventerade nattens fångst i förrådet. Samtidigt kom de tankar, som dykt upp allt för ofta senaste dygnet, tillbaka.
Hur allt kunde gå så in åt helvete käpprätt åt helvete. Hon skulle ju vid det här laget haft en lovande chefspost på något ungt företag. Tjänat multum och bott i en bra lägenhet. Bilderna av Rikards till synes framgångsrika liv plågade henne. Varför i helvetes helvete skulle hon få syn på just honom. Hon som med många många gram heroin försökt begrava minnena från den tiden. Det var så jävla orättvist tänkte hon och dunkade näven i fönsterrutan. Samtidigt böljade en stor fruktan fram i henne när hon tänkte på att han säkert känt igen henne.
Hade han släppt det hela och gått vidare? Förhoppningsvis hade hennes utseende och total förlust av värdighet fått honom avslappnad och skadeglad. Men det var det som var så otäckt med Rikard Asablad, det var sällan han släppte någonting överhuvudtaget!
Hursomhelst kände han inte till alla pusselbitarna i slutet av deras relation. Han visste inte vad som hände vid hennes sista sjukhusvistelse, den där han slagit ut två tänder på henne och brutit hennes vänstra handled. Viveka Holm gned sig om handleden som om skadan var färsk och tårarna började rinna längs kinderna.
– “Helvetes jävla helvete!” Sa hon högt i tågvagnen samtidigt som en småbarnsfamilj klev på vid telefonplanens tunnelbanestation. De viskade snabbt sinsemellan och gick mot mannen i andra änden och slog sig ner.
Viveka Holm bestämde sig i sista ögonblicket för att kliva av tåget, ryggsäcken fastnade nästan när dörrarna stängdes. När tåget passerat kollade hon runt på den tomma perrongen och sprang efter tåget ner i bergtunneln. Hon hade gått om tid innan nästa tåg skulle komma. Hon tog fram ett hopvecklat foliepaket, rev av en bit, tog fram sin redlinepåse och hällde ut en stor portion brunt rökheroin på foliet. Hon stoppade sugröret i munnen och värmde upp heroinet, sög i sig girigt av den metalliska röken – och kände befrielsen från sitt förflutna flyta in som en blomstrande sommaräng.
 
….
 
Sune Gustavsson vaknade i ett häftigt ryck och satte sig upp. Lakanen var genomsvettiga och mardrömmen hängde sig kvar i hans medvetande. Han tittade runt i sitt sovrum, men allt var sig likt. På golvet låg smutstvätt i olika högar – klassificerade utifrån användningsgrad. Garderoberna stod vidöppna och den högra vittnade om hans forna familjeliv. Sune var änkling sedan två år då hans fru snabbt insjuknat i en aggressiv lungcancer. Hennes kläder hängde kvar, hennes smycken, parfymer – ja allt låg kvar överallt i förortsvillan i Haninge. Ingenting antydde att hon på något sätt var död, förutom den förödande oredan överallt.
Han hatade vad han hade kommit att bli sedan hennes död, en jävla kokainist tänkte han.
Han, Sune Gustavsson, som haft flera mycket lyckade undercover uppdrag i Stockholms knarkvärld, var nu inte mer än dem han försökte sätta bakom lås och bom. Sune Gustavsson visste mycket väl vad han sysslade med, skyllde inte på något eller någon, men sket helt enkelt fullständigt i konsekvenserna. Han längtade efter att åka dit, att allt skulle ta slut. Alldeles för feg för att följa sin fru ner i döden, vilket hade varit lätt med tjänstepistolen, gjorde han resan långsamt tänkte han. Men som alla tidigare mornar, liksom denna, lovade han sig dyrt och heligt att ta tag i sitt liv. Han gick ut i köket, makade fram kaffebryggaren bakom all disk, tömde kaffesumpen och drog igång en ny kanna. En skarp signal från byxfickan indikerade ett missat samtal. Han slog numret till sin röstbrevlåda och lyssnade:
– “Tjena Sune, var fan är du? Har du glömt att vi har genomgång kring Stureplansligan idag? Du Törnrosa, ta och pallra dig in så snabbt som möjligt är du snäll. Bohman är visserligen inte här idag, men jag kan inte hitta på lögner stup i ett. Skärp dig!”
Ett pip avslutade utskällningen från kollegan Lennart Backe. Sune Gustavsson tog två snabba klunkar ur kaffet, slängde sig i duschen, rakade sig och letade i endagarshögen efter en någorlunda hyfsad skjorta. En timme senare befann sig Sune på det som var kvar av genomgången, slipsen på sned och med pappersmugg med kaffe i handen. Hans kollegor tittade med blandad nyfikenhet och förlägenhet på honom. Han blängde tillbaka med sin mest aggressiva blick och de vek bort sina ansikten.
 
….
 
Från Telefonplan tog sig Viveka Holm till Odenplan, efter att först gjort sig ett litet ärende på Södermalm. Hon stod nu utanför Lotta Ramsens lägenhetsdörr och ringde på för åttonde gången. Till slut hörde hon släpande steg och det lilla ljudet av att någon kikade på henne genom spionögat i dörren. Det var egentligen inget ljud, utan snarare ett ögonblick av tystnad. Dörren öppnades och en mycket sömnig gäspande Lotta Ramsen vinkade in henne, varpå Viveka steg in.
Viveka tittade runt i köket med öppen mun, hennes förvåning visste inga gränser.
– Har Berra varit här och hjälpt dig nu igen? Viveka fimpade sin cigarett och log.
– Japp, visst är det underbart med folk som älskar att städa när de är höga! Skrattade Lotta Ramsen rosslande.
Köket kunde lika gärna stått bland de övriga utställningsköken på Ikea, så skinande rent och iordningställt. De satt med varsin kopp mjölkchoklad, båda med benen uppdragna framför sig på sina stolar.
– “Här är hyra för den kommande veckan!” Viveka plockade fram fyra femhundralappar ur sin ryggsäck och sträckte över till Lotta Ramsen.
– “Här har vi en som jobbat de senaste nätterna!”
– “Jag hade lite tur i Hagsätra igår. Det är märkligt att en del pundare gömmer sina hemligheter i förråden, med tanke på oss andra som älskar att plundra just förråd. Jag hittade tjugo gram röka instoppad i gammal docka som jag tyckte såg alldeles för fet ut.” Viveka Holm log triumferande.
– “Skitbra Viveka! Jag vet att jag är hård, men jag vägrar tappa den här businessen. Du  är alltid välkommen när du betalar för dig!”
– ”Japp, hård som flinta!” Viveka Holm log.
Lotta Ramsen, vars föräldrar omkommit i en olycka fem år tidigare, ärvde lägenheten på Odengatan. Liksom Viveka använde hon heroin men inte jämnt och aldrig med sprutor. Sen varvade hon emellanåt med kokain, eller vad hon nu kunde komma över. Vem som helst fick inte hyra ett av de sex rummen i paradlägenheten, utan bara tjejer – och bara de som betalade i förskott. Lotta Ramsen kunde vara förvirrad på många sett, men sin affärsidé att hyra ut på kort tid skötte hon med järnhand.
En mager rödhårig kvinna runt fyrtio klev in i köket iklädd vit lång morgonrock. Hon nickade mot dem båda vid köksbordet, hällde upp en kopp kaffe och försvann snart lika snabbt igen.
– “Ja henne har man  fått för sina synder!” Viskade Lotta Ramsen och blinkade med ögat. Båda föll ut i skratt, ett förlösande skratt. Viveka kände hur livsandarna komma tillbaka i Lotta Ramsen sällskap.
– “Jo det var en sak jag ville ta upp med dig Lotta!” Började Viveka trevande och tittade i taket.
– “Okej, whats up darling!”
– “Jag stötte på Rikard Asablad häromdagen, och jag misstänker att han kände igen mig.”
– “Var träffade du den idioten?”
– “Vid Stureplan när jag gick genom parken. Han stod där intill sin nya Toyota Prius och helt säkert att han tittade på mig.”
– “Fick tips om en fejkad elektronisk nyckel för just Toyota Prius häromdagen, ifall du är intresserad menar jag?” Lotta Ramsen log brett.
– “Ja det hade varit något va? Norpa hans jävla bil!” Svarade Viveka.
– “Förstår att du håller dig undan efter vad du berättat om honom!” Lotta Ramsen blev allvarlig och fortsatte:
– “Tror du det finns risk att han letar upp dig, nu när han sett dig menar jag?!”
– “Ja, varenda fiber i min kropp säger att jag borde byta stad ett tag.” Svarade Viveka, satte armarna i kors och svalde hårt.
 
Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Delningar