Top

Lämnad – Del 1

Lämnad – Del 1

Narkotikaspanare Sune Gustavsson stod utanför den kände knarklangarens lägenhetsdörr på Södermalm. Han böjde sig ner och kikade in genom postlådan. Stanken av gammal rök och svett fick honom att rygga tillbaka och stänga luckan. Han böjde sig ner igen, öppnade postlådan på nytt och ropade:
– “Öppna dörrjäveln nu innan jag sparkar in den!”
Strax såg Sune Stefano Rossos långa fötter innanför dörren, och väste nu med låg mörk röst:
– “Så där ja, det var väl inte så svårt o hasa sig till dörren din jävla dagdrivare. Öppna dörren nu sa jag!”
Två lås hördes vridas runt, samt en säkerhetskedja som drogs undan. Så fort Stefano hade öppnat dörren någon decimeter så tryckte Sune på med hela sin kroppstyngd och vräkte sig in i lägenheten. Stefano som vid det här laget var van vid den här narkotikapolisens udda besök parerade och flyttade undan så att dörren slog in i den dammiga skohyllan.
– “Va fan, du kan inte bara komma och gå som du vill. Jag har ingenting hemma.” Utropade Stefano med gäll röst så fort han stängt dörren. Sune slog till Stefano med en högerkrok över dennes kind. Slaget lät som när man bankar ut en biff på en skärbräda. Stefanos ben vek sig omedelbart och han föll först ner på knä och därefter handlöst framstupa i golvet. Han kvicknade till snabbt när Sune sparkade lätt honom i sidan och skrek:
– “Ta fram grejerna nu, innan jag blir riktigt irriterad!”
Stefano, som var minst ett huvud längre än Sune, kom strax på fötter, höll sig för kinden och började gå mot köket muttrandes tysta svordomar. Köket låg i änden av hallen och alla sidodörrar i hallen var stängda. I taket hängde en skärmlampa med skärmen på sned och en för länge sedan trasig glödlampa. Sune följde efter in i köket och såg att Stefano börjat gräva i frysfacket.
– “Nämen så originellt, verkligen? , i frysfacket? Det där hade jag hittat själv de närmaste minuterna!” Skrockade Sune och slog Stefano lätt med öppen handflata i bakhuvudet, slet förpackningen ur hans händer, och hade strax grävt fram en liten redline påse.
Sune uppskattade att den innehöll fem gram kokain. Han öppnade försiktigt, slickade lite på pekfingret och doppade sen ner fingret i påsen. Gned in kokainet längs övre tandraden och grinade lite illa med ansiktet.
– “Bra grejer verkar det som!” Sa Sune mer till sig själv än till Stefano och satte sig vid köksbordet. Han hällde ut en hög kokain på glasskivan, skapade rader i pulvret med en kniv han fiskat upp ur innerfickan och rullade snabbt ihop en hundralapp till ett sugrör. Sune sniffade ljudligt i sig två rader av kokainet. Hela proceduren tog inte mer än trettio sekunder, men under tiden plockade Stefano fram en Glock niomillimeters halvautomatiserad pistol ur en av kökslådorna. Sune vände upp huvudet när han hörde det metalliska klicket från en mantelrörelse.
– “Du ska ut, du ska fan i mig ut ur min lägenhet nu din korrupta snutjävel!” Sa Stefano med hög gäll röst, tårar i ögonen, och med darrande händer. Sune nyktrade till omedelbart, reste sig så hastigt att stolen föll i golvet, backade med händerna uppsträckta mot den bakomliggande väggen.
– “Såja såja ta det lilla lugna nu Stefano. Va fan du vet hur där är när man inte fått något på ett tag. Easy, easy mannen..”
– “Ut sa jag, ut för i helvete innan jag blåser ett hål i ditt tjocka jävla huvud.” Skrek Stefano och viftade frenetiskt pekande med pistolen ömsom mellan ögonen på Sune, och ömsom mot ytterdörren.
– “Ta det lugnt, ta det lugnt mannen. Jag går nu, ser du, jag går iväg härifrån. Gör inget dumt nu för i helvete. Jag går nu!” Sune backade med händerna i luften hela vägen till ytterdörren. Tog ner ena handen och öppnade ytterdörren bakom ryggen, gled försiktigt ut i trapphuset och slängde snabbt igen dörren. Alla lås rasslade till på insidan och han hörde Stefano fortsätta skrika något obegripligt på insidan. Sune lutade sig framåt och satte händerna på knäna, drog ett djupt andetag och torkade pannan med underarmen.

 

….

 
Applåderna rungade och Rikard Asablad kände adrenalinet pumpa i ådrorna när han leendes, men ena handen uppsträckt, såg ut över publikhavet. Åtminstone trehundra personer klappade fortfarande händerna när konferencieren tog över platsen framför podiet. Konferencieren avtackade Rikard för hans strålande presentation av StoreIT:s nya molnbaserade tjänst. Rikard lämnade K2 lokalen på Stockholmsmässan via sidodörren. Han gick lugnt via korridorer och öppna ytor, kollade samtidigt e-post och meddelanden på telefonen, och kom till slut fram huvudentrén. Den klara kalla vinterdagen fick honom att ta på sig halsduken och handskarna innan han satte sig i bilen och började köra in mot Stureplan.
Endast tjugoåtta år gammal var Rikard chef över ett trettiotal programmerare i det snabbväxande IT företaget han just representerat på mässan. När han körde över årstabroarna mot Södermalm slog han kortnumret till sin assistent på bilens handsfree telefon.
– “Gick strålande som vanligt antar jag?” Svarade Tina Andersson skrattande utan att först presentera sig.
– “Yupp, det gick skitbra! Vi kommer säkerligen få förfrågningar redan i eftermiddag!” Svarade Rikard Asablad och tittade förstrött ut genom sidofönstret innan han fortsatte:
– “Jag tror jag signar ut för dagen Tina, känner för ett hårt pass på gymmet o så där.”
– “Okidoki chefen, jag håller ställningarna!”
De avslutade samtalet och Rikard fortsatte in mot Stureplan där han dels hade sin etagelägenhet, men också tre kvarter därifrån: en privat psykologmottagning han regelbundet besökte. Gymmandet som han officiellt kallade det, bestod av allt annat än fysisk aktivitet. Tvärtom satt han högst avslappnad i en bekväm skinnfotölj och pratade lågmält två gånger i veckan.
Han parkerade sin nya Toyota Prius utanför lägenheten, sträckte på sig när han kom ut, men tvärstannade mitt i rörelsen när han fick se Viveka Holm gå genom Humlegårdsparken. Flickvännen, ja till och med fästmön, som lämnat honom tre år tidigare var allt annat än sig lik. Hon var mager,skitig, stripigt yvigt hår och klädd i vad som såg ut som secondhandbutiken myrornas senaste kollektion. Hon gick långsamt, nästan släpande.
Hennes febersvettiga ansikte såg ut att vara fyllt av fysisk smärta. Hennes sjaskiga utseende fick Rikard Asablad att hejda sin impuls att ropa efter henne. Han bet ihop munnen, vände sig snabbt om, hjärtat slog hårt när han gick med bestämda steg mot psykologmottagningen. Att det var Viveka Holm rådde det ingen tvivel om, avståndet hade endast varit tio meter. Han kände väl igen hennes drag och kropp, men inte hennes nya skepnad. När de var tillsammans gick hon alltid klädd propert, ja till och med så att hon hade ett litet stänk av pipinett stil. De träffades när de läste civilekonomutbildningen på Stockholms universitet för nio år sen. De levde och pluggade tillsammans under studieåren, käkade nudlar när studiebidraget inte räckte till mer. Det var en fattig och studieintensiv period, men lycklig på många sett. Det var först när Rikard Asablad fick sin anställning på StoreIT som saker började balla ur, tänkte Rikard med en molande oroskänsla i bröstet.
– “Idag kommer vi inte ha brist på samtalsämnen iallafall!” Sa Rikard lågt för sig själv och drog handen genom håret, kastade en snabb sista blick på Vivekas ryggtavla och skyndade vidare in genom porten till mottagningen.
 
….
 
Icakassen med mestadels smutsiga plagg kändes tung i Viveka Holms stelfrusna hand. Trots att hon hade fyra lager med kläder frös hon enda in i benmärgen. Solen höll på att gå ner, varför där fanns mindre och mindre platser att värma sig på i Humlegårdsparken. Stadsbibliotekets väktare vägrade släppa in henne med ett fräckt:
– “Gå hem och duscha är du snäll, du stinker!”
Viveka besvarade trevligheterna med ett långfinger. Hon gick runt biblioteket med fingret ovanför huvudet tills hon rundat byggnaden. Precis när hon passerat hörnet såg hon Rikard Asablad kliva ur en bil. Hon tittade rakt fram och låtsades inte se honom. I mjugg såg hon honom frysa i sina rörelser, och hon kände pulsen öka markant av rädsla för att han skulle känna igen henne.
– “Vad du än gör Rikard, ropa för sjutton inte efter mig!” Viskade hon för sig själv och ökade på stegen.
Helt uppenbart att det gick bra för honom. Ny bil, halvöppen svart ytterrock som avslöjade en kavaj och nystruken vit skjorta på insidan. En scarf och skinnhandskar. Sitt svarta bakåtkammade hår låg lika stiligt som vanligt. Fan vet om han inte var lite brunbränd också tänkte Viveka Holm. Ingenting av detta väckte några speciella känslor dock. Faktum var att ingenting från den svunna tiden väckte några känslor, utom rädsla och skam.
Hennes känsloregister bestod mestadels av hunger, värk, skam, rädsla och ilska. Just nu värk, eftersom hon inte fått i sig något heroin på sexton timmar – och det började bli kritiskt. Hon tog upp sin kontanttelefon och sms:ade kort och kärnfullt:
– “Allvarligt, är hela stan torr? /V” till sin mest pålitliga langare Stefano.
Ganska omedelbart kom svar:
–   “Kom över, det är grönt nu!”
Hon reviderade sitt känsloliv till att även innehålla: längtan och tillfredsställelse. Hon grävde i innerfickan och fick upp det hon sökte efter, en ihopskrynklad femhundralapp. Frågan var ifall hon skulle offra en hundralapp på en taxi, eller ta tunnelbanan. Hon bestämde sig för det senare och gick ner på Östermalmstorgs tunnelbanestation. När hon satt på tunnelbanetåget och undvek sina medpassagerares föraktfulla blickar, eller än tydligare folk som flyttade på sig – kom minnena från tiden med Rikard Asablad inflygande i medvetandet som en flock ovälkomna svarta skriande kråkor.
När tårarna började rinna längs hennes kinder, reviderade hon ytterligare en gång sitt känsloliv till att även innehålla sorg. Strax tog ilskan över och hon tittade runt på sina medpassagerare med trotsig blick. Gjorde grimaser åt vissa som genast tittade bort. Hon torkade kinderna med underarmen och klev av vid Skanstulls tunnelbanestation.
Sextio meter utanför Stefanos port såg hon en gestalt hon mycket väl kände igen. Mannen var runt de femtio, klart överviktig och med en begynnande tydlig flint. Han var känd under öknamnet “Sumpen” bland hennes gelikar. Sumpen var narkotikapolis och tillika narkoman. En kombination som gjorde honom totalt oförutsägbar och farlig. Han var på väg in i porten varför Viveka Holm stannade de tio minuter det tog innan han kom ut igen. Han såg skärrad ut och tittade åt alla håll innan han skyndade mot sin bil. När Viveka sett att Sumpen lämnat Stefanos lägenhet skickade hon ytterligare ett sms:
– “Fortfarande läge? Såg, du vet vem, just gå ut..”
– “Kom, det är grönt..” Svarade Stefano.
Stefanos blick var svart och irrande överallt i trapphuset utom på Viveka själv. Innanför byxlinningen hade han en svart pistol av något slag.
– “Så pass?” Sa Viveka Holm och klev in i hallen, under Stefanos långa arm.
– “Fick iväg det jävla psykot den här gången. Det dröjer nog innan han knackar på här igen.” Svarade Stefano, låste alla lås, och fortsatte:
– “Vi går in i vardagsrummet!”
Tre timmar senare vaknade Viveka av att en okänd man knådade hennes bröst och gjorde försök att pussa henne på munnen. Hon knuffade bort honom, reste sig upp och inventerade sina tillhörigheter. Allt var kvar, inklusive femhundringen. Hon kunde inte finna Stefano någonstans i lägenheten. Hon kände av heroinet i kroppen, och fann en liten påse av detsamma i sina jeans – det var allt hon behövde veta. Därefter låste hon in sig på toaletten en timme för en efterlängtad dusch och övriga toalettbestyr.
När hon kom ut från toaletten stod den klåfingrige mannen som väckt henne utanför. Han såg mycket vaknare och mer målmedveten ut nu.
– “Du och jag har en del ouppklarade affärer, så det passar finfint att du fräshat upp dig!” Sa han och gned sig i skrevet.
– “Du vet det var jag som pröjsade för ditt horse.” Fortsatte han och närmade sig Viveka Holm.
– “Mig till synes verkar denna transaktion ha pågått utan båda parters samtycke.” Svarade Viveka.
– “Va?” Mannens ögon rullade runt innan de smalnade till små springor och han fortsatte:
– “Va fan snackar du om. Ingen jävel blåser mig ska du ha klart för dig.” Mannen tog tag i Vivekas överarm. Viveka log avväpnande och la lugnt sin hand på hans utsträckta arm. Mannen lugnade sig för ett ögonblick, varpå Viveka knäade honom rätt i skrevet. Hon kände de mjuka delarna mot sitt knä och mannen vek sig omedelbart och föll ihop på golvet i kramper. Hon klev över honom, gick ut från lägenheten utan att vända sig om.
 

 

Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Delningar