Top

Den oväntade gästen – del 5-6 av 6

Den oväntade gästen – del 5-6 av 6

Jag, min fru Annika och min dotter Josefine gav oss iväg på en seglats för ca tre veckor sedan. Både jag och Annika hade fixat tjänstledigt från våra jobb. Vi räknade med åtta veckors resa ner och lika många hem. Vi skulle ha gott om tid att lägga till i hamnar längs resan. Två månader tänkte vi spendera i den grekiska övärlden. Vi såg sex underbara månader framför oss, där vi skulle kunna komma varandra närmare igen. Vi hade glidit ifrån varandra lite grann. Jobbet, vardagen, ja allt vad det nu var som alltid kom emellan. Det här var vår chans att förnya vår relation. Skolan gick med på att vi körde hemundervisning för Josefine. Hon gick i tredje klass.
Stefan började gråta och Rosita kände hur han skakade i hela kroppen. Efter en tio minuter började han andas lugnare igen, snöt sig och fortsatte:
Allt gick bra tills vi rundade franska Bretagne. Där bestämde vi oss för att korsa Biscayabukten istället för att ligga längs kusten som vi gjort hitintills. Vi ville tjäna lite tid, varför? Vi hade ju för sjutton hur gott om tid som helst, varför denna jävla jakt på tid jämnt?
Stefan drog undan sin hand, gick upp ur sängen, hämtade ett glas vatten och satte sig vid köksbordet istället. Han fortsatte prata, Rosita tog stolen och satte sig tyst vid bordet.

Biscayabukten kallas dödens bukt och har ett hemskt rykte, vi visste det. Samtidigt var både jag och Annika erfarna seglare med många sjömil bakom oss, varför vi tänkte att om bara väderförhållandena är gynnsamma så är det en härlig tredagars segling. Visserligen seglar man både dag och natt, men med lite tur kan man dagtid få se både valar och delfiner. Det som gör trippen lite opålitlig är den nordeuropeiska kontinentalsockeln som går på botten i bukten. När man gått en tredjedel av sträckan har man plötsligt fyratusen meter vatten under sig. Den stora höjdskillnaden på flera tusen meter på botten skapar avlånga tre-fyra meter höga vågor, som vid normal vind nästan kan upplevas som behagliga. Det är när vinden plötsligt vänder som det kan bli jobbigt. Lite som i en kastrull med vatten som kokar.

Ett dygn efter att vi lämnat franska Camarets hamn befann vi oss direkt ovan kontinentalsockeln, på radion började det gå ut varningar för hård och växlande vind. Vi kunde inte göra så mycket mer än att ta tag i situationen, vi tog ner ett av seglen, revade det andra till max, surrade fast allting på båten och fortsatte.

Två timmar efter varningarna på radion befann vi oss i helvetet. Jag har ingen vindmätare på båten, men min erfarenhet säger mig att det var storm. Fullmånen lös emellanåt igenom molntäcket vilket gjorde att havet blev synligt. Jag vill aldrig mer se den synen, aldrig mer. Vågorna var fyra-fem meter höga, branta och med vita skummande kanter. Ljudet av vinden och havet var öronbedövande. Jag fick parera och styra båten utefter hur vågorna mötte mig. Båten skulle hålla sig upprätt, det var jag säker på. En trettiotrefotare på fem ton, varav kölen på två ton. Nej, det kände jag ingen allvarlig oro för. Men om vi däremot börjar ta in vatten så är det en annan femma, och när en fem meters våg slår in fel så fylls hela sittbrunnen med vatten. Länspumpen klarar mycket, men, med några sådana vågor för mycket så kan det börja gå riktigt snett. Nu var det inte det som hände, utan något mycket värre.

Stefan tystnar, han har inte ens märkt att Rosita bryggt kaffe och plockat upp frukosten hon haft med sig i  en korg. Hon hällde upp kaffe åt honom och räckte över en smörgås. Stefan tittade bara på smörgåsen, smuttade på kaffet men tog sitt vattenglas istället. Han tittade ut genom fönstret, blicken var tom och frånvarande. Han var tyst i flera minuter innan han fortsatte berätta:
Med dessa vågor krängde naturligtvis båten något fruktansvärt. Annika och Josefine var nere i ruffen någonstans. Jag lyckades parera för en jättevåg trots att jag ofta fick blunda för svidande saltvatten i ögonen. Mitt i detta helvetesinferno öppnas dörren till ruffen, Annika är kritvit i ansiktet och hennes mun vidöppen, strax avger hon ett primalskrik jag aldrig hört från henne tidigare. Josefine är inte kvar på båten, hon måste ha öppnat ena främre toppluckan och ramlat ut. Hon är borta och hennes flytväst ligger kvar strax under luckan. Förmodligen har hon blivit sjösjuk, behövt luft eller kräkas, och lutat sig ut genom toppluckan. Vår dotter har utan tvekan fallit offer för dödens bukt.
Stefan gnuggar sig i ögonen med knogarna, som om han försöker gnida bort bilderna han har innanför näthinnan.
– Jag klarar inte prata om det här mer nu Rosita. Jag behöver låna en telefon och ringa min bror i Sverige.
– Rosita grävde i byxfickan, plockade upp mobilen och räckte över till Stefan.
Stefan ringde hem till sin bror Anders, reste sig upp när brodern svarade, snyftade, öppnade dörren och gick ut. Rosita hörde honom prata men förstod inte ett ord. Han gick i cirklar ute på gården. Efter någon kvart kom han tillbaka in.
– Min bror och mina föräldrar kommer hit imorgon eftermiddag och hämtar mig, de flyger imorgon bitti.
Rosita kramade Stefan hårt, lämnade honom i gäststugan och gick ner mot potatislandet. Halvvägs kom Josef springandes ikapp henne.
– Jag tror jag vet vem han är nu mamma! Josef pratade fort, flåsade och gestikulerade. Men bromsade upp och sansade sig när han såg att hans mamma hade tårar i ögonen.
– Min älskade pojk, bra detektivarbete! Men Stefan minns allt nu, hans släkt kommer och hämtar honom imorgon.
Hon lade armen om Josefs axlar och de började gå ner mot potatislandet tillsammans. Hon bad en stilla bön att ingen i hennes familj skulle behöva uppleva det Stefan upplevt, och nu mindes.
……………………..
Ett år senare
……………………..
Familjen Torres satt vid köksbordet när det knackade på dörren.
– Tror ni det är Stefan? Josef reste sig så snabbt att hans stol föll omkull.
– Du kan väl öppna och se efter! Svarade Rosita och Marco i korus.
Josef kände knappt igen Stefan. Förutom välklädd och solbränd, så log han brett. Eller ja, hela hans ansikte fullkomligt sken av glädje. Bakom honom ute på gården stod en hyrbil från Hertz. I handen bar Stefan en stor papperspåse, Josef kunde skymta presentpapper av något slag.
– Mister Rickardsson, välkommen, välkommen! Marco sträckte fram handen, men Stefan ignorerade den och gav honom en kram istället. Därefter kramade han i tur och ordning Josef, Rosita och Sally. Den senare blev mycket intresserad av påsen Stefan hade i handen, ryckte Rosita i handen och pekade på påsen. Rosita log och klämde lite i Sallys hand och menade att hon fick tåla sig lite.
Efter presentutdelning och en lång middag satt nu Stefan och Rosita med ett varsitt glas vin på terrassen. Josef var på sitt rum och Marco körde Sally till kusinerna.
– Ett år, wow du har verkligen förändrats! Vi blev så glada när du ringde och frågade om du fick komma ner och hälsa på!
Rosita log, lyfte på glaset och sippade på gårdens egenproducerade vin.
– Vi har ju följt varandra via Facebook, men ingenting går upp mot att mötas som vi gör nu! Fortsatte hon.
Rosita var ganska ambivalent. O ena sidan led hon av mänsklig nyfikenhet över vad som hände hans fru på båten.
O den andra visste hon att det inte var en vacker historia. Helt klart skulle hon själv inte ta initiativet, ville han berätta skulle hon lyssna.
Hon hann inte mer än tänka den tanken klart, då Stefan började prata.
– Rosita, jag vill verkligen att du ska höra, ja att hela din familj känner till allt som hände i Biscayabukten. Jag har pratat om det åtskilliga gånger under det gångna året, bland annat med en psykolog. Jag kommer aldrig glömma min fru och min dotter, kanske aldrig slippa smärtan, men någonstans går livet vidare och det blir hanterbart. Så om du orkar höra så vill jag gärna berätta det.
Rosita nickade till svars, fyllde upp deras glas och satte sig till rätta i korgstolen.
Jag fick slita i många timmar till, med att manövrera vår båt, innan havet lugnade ner sig. Annika försökte under natten förgäves kontakta såväl franska som spanska kusträddningen. Men när de väl förstod vad som hänt menade de att det var försent. Deras dotter kunde omöjligen ha överlevt i den grova sjön, åtta år gammal och utan flytväst. De beklagade sorgen, meddelade att de skulle kontakta svenska myndigheter om olyckan. Undrade ifall paret befann sig i sjönöd, men då hade Annika bara släppt handtaget på radion. Blivit sittande i ruffen tills det blev gryning. När havet lugnat ner sig och det börjat ljusna, vågade jag till slut surra fast rodret på fast kurs. Jag var totalt slut, såväl känslomässigt som fysiskt, varför jag inte såg att Annika måste ha gått in i en psykos eller liknande. Hon satt vid bordet i pentryt och fingrade på vigselringen. Jag sa att jag måste sova några timmar, undrade ifall hon kunde hålla koll på kursen. Hon nickade till svar och jag gick in i en av sovkojerna och somnade omedelbart.
Jag vaknade av att hela båten krängde. Ingen aning om hur länge jag sovit, men det var mörkt ute. Krängningarna kändes inte normala, instinktivt visste jag att något inte stod rätt till. Jag rusade upp ur kojen, slog i axeln, ramlade, reste mig och fortsatte genom pentryt, en ny krängning fick mig att ramla igen. Till slut var jag ute på däck, Annika fanns inte kvar på båten. Jag sprang ner igen, måste ha missat henne tänkte jag, kanske på den lilla toaletten, men hon är borta. Tillbaka för att ta mig ut och få styr på båten, kränger det till igen. Den här gången föll jag ordentligt och slog huvudet i det fasta bordet. Därefter är minnena ganska dimmiga tills jag träffar din man.
Långt senare när min bror och hans vän kom ner och hämtade båten så upptäckte de att ankaret saknades. Det förvarades i en stängd lucka ute på däck. Oavsett väder så har jag aldrig varit med om att det flyttat på sig. Jag tror Annika tog ut det, virade repet runt sig, lyfte det tunga ankaret och hoppade i. Vi hittade hennes vigselring på golvet i pentryt. Hon valde att följa med vår dotter Josefine ner i djupet av Biscayabukten.
Tårar rann utefter Rositas kinder, de satt tysta ett slag. Till slut tog Rosita till orda:
– Jag kan bara ana vad du och din fru kände den natten. När Sally höll på kvävas förra året så kom sådana tankar till mig. Jag ropade till Gud att ifall han skulle ta min dotter så fick han ta mig också.
Marco kom körandes in på gården, parkerade bilen, gick in i köket och hämtade sig ett glas för att sen sätta sig tillsammans med Stefan och Rosita. De satt uppe hela kvällen och samtalade om livet, ödet och Guds outgrundliga planer. Just det senare var någonting Rosita grubblat mycket på under det gångna året. Faktum var ju att hennes dotter levde på grund av att Stefans fru och dotter dog. Hade inte Stefan varit här den där hemska dagen Sally satte i halsen så.. Usch hon kunde inte ens tänka den tanken ut. Någonstans var hon skolad av katolska kyrkan att inte ifrågasätta Guds planer, men i det här fallet hade hon skällt på Honom rejält, ett antal gånger.
Under åren som följde kom Stefan sakta men säkert att bli återställd från dramat. Han träffade en ny kvinna och bildade en ny familj. Familjen Torres fanns alltid med i hans hjärta och han besökte dem varje år.
O så vitt författaren vet, levde de lyckliga i alla sina dagar!
……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Käre läsare!
Nu dröjer det ett tag innan där kommer publiceras några fler noveller. Men så fort fantasin drar iväg med mig igen, sätter jag mig och dokumenterar vad som kommer ut.
Tack för att du läst dessa två noveller. Det har verkligen både motiverat och skänkt mig glädje!
Hälsningar
Sverre
2 Kommentarer
  • Annika H

    Tack Sverre! Bra och fängslande historia.

    9 februari, 2016 på 16:55 Svara
  • sverreek

    Tack tack Annika!

    10 februari, 2016 på 21:52 Svara

Skriv en kommentar

Delningar