Top

Den oväntade gästen – del 4 av 6

Den oväntade gästen – del 4 av 6

Det var tredje dagen tillsammans med familjen Torres. Stefan åt sin frukost snabbt. Drömmen han hade haft under natten hängde kvar i honom, varför han var helt tyst. Familjens yngsta, Sally åtta år, satt nu också vid frukostbordet. Hon var hemma efter några dagar tillsammans med sina kusiner från andra sidan dalen. Hon pratade oavbrutet, snabbt och på spanska. Stefan snappade upp ett och annat, förstod att det handlade om hennes kusiner, men inte mer än så. Någonstans var han glad för hennes munsvada då det inte blev någon pinsam tystnad runt bordet. Josef o andra sidan såg ut som han svalt något beskt varje gång hans syster sa något.
Sally påminde om någonting, och vad det än var för minne, så knöt det sig i magen på Stefan. Han kände ett tryck bakom ögonen, en grötighet i halsen och fick anstränga sig för att inte gråta. Till slut blev det för mycket för honom. Han reste sig upp hastigt, meddelade att han skulle gå ner före Marco och Josef till potatislandet. Ingen frågade, alla såg.

Solen stod högt, och där var bara små vaddkuddar till moln på himlen. Stefan hade rest sig upp från den böjda arbetsställningen i potatislandet. Han torkade sig i pannan och pustade lite. Josef och Marco befann sig femtio meter längre bort i fårorna och jobbade. Stefan såg Rosita komma viftande med armarna, skrikandes på spanska att de måste komma till huset. “Rapido,  no respira” var det enda han snappade upp. Men han hade inte behövt kunna ett enda ord spanska för att förstå att någonting allvarligt hänt. Rositas ansikte lyste av skräck, hennes ögon var vitt uppspärrade liksom hennes mun. Stefan visste dock vad orden betydde, någon kunde inte andas, Sally kunde inte andas.
Stefan visste inte vart kraften kom ifrån, men han blev med ens mycket bestämd och samlad, och började springa mot stora boningshuset.- Är hon i huset?
– Ja, snälla skynda, hon kan inte andas.Tårar forsade längs Rositas kinder, hon höll händerna för munnen men började strax springa efter Stefan. Marco och Josef reagerade också, de slängde baljor och vad de hade i händerna och sprang efter.

Stefan fick syn på Sally omedelbart när han kom innanför dörren. Hon låg på golvet, höll händerna över halsen och hade en blåaktig ansiktsfärg. Några sekunder senare kom Rosita i släptåg, tätt följd av Josef och Marco. Stefan sprang och hämtade en liten träslev i en av kökslådorna, öppnade munnen på Sally och satte in sleven. Han såg änden på en gurkbit sticka upp i svalget. Plötsligt kände Stefan att Marco tog tag i hans arm.

– Vad sjutton gör du, släpp min dotter! Skrek Marco på spanska.
– Jag är doktor, det är inte du, så var snäll och håll dig undan! SITT! Sa Stefan mycket bestämt på spanska.

Marco backade undan, höll händerna för munnen och mumlade en tyst bön. Stefan lyfte upp Sally i stående ställning, hon väste men kunde inte hosta. Hon förblev stående dock så Stefan lade ena handen om hennes bröstkorg, lutade henne framåt och gav henne dunkar i ryggen med den andra handen. En liten gurkbit flög ut på golvet efter ett antal dunkar, men hon väste fortfarande. Hon började hosta vilket Stefan såg som positivt. Han kommenderade Josef att ordna fram en ficklampa så fort han bara kunde. Stefan fortsatte dunka Sally i ryggen och luta henne framåt. Josef var tillbaka inom tjugo sekunder med en ficklampa. Stefan satte Sally på en stol, sa åt Rosita att be dottern öppna munnen som hos tandläkaren. Gråtandes kommenderade Rosita Sally att öppna munnen. Sallys ansiktsfärg var något ljusare än tidigare. Men det var inte bra, inte bra alls tänkte Stefan. Han tog sleven och ficklampan men kunde inte se något mer. Till slut såg han inget annat råd än att göra Heimlish manöver på henne trots att hon bara var åtta år. Han reste henne upp, ställde sig bakom och satte underarmarna runt hennes bröstkorg och gav flera kraftiga tryck.
Plötsligt kom en stor gurkbit utflygandes ur hennes mun och hon hostade under en minut. Därefter började hon gråta högt, vilket för första gången, någonsin, gladde alla i familjen Torres. Tårar rann längs Marcos kinder när han omfamnade Stefan. Alla klappade, kramade, och tackade Stefan under flera minuter tills denne meddelade att potatislandet väntade och gick ut ur huset.

Fjärde natten var drömlös för Stefan och han kände sig helt utvilad när han vaknade. Han satt vid det lilla köksbordet i gäststugan och väntade på att kaffebryggaren skulle bli klar.
Han kände sig helt normal för första gången på länge, och det var först när han vaknat upp lite och börjat tänka på var han var någonstans, som plötsligt alla minnena kom tillbaka. Det kom med sådan kraft att han kände det som om han hade blivit skjuten med en kanonkula rätt i magen. Han skrek ut sin sorg i ett klagoskrik, satte händerna för ansiktet och grät. Stefan grät konstant tills inga tårar fanns kvar. Han satt hopkrupen i sängen, stirrandes ut genom fönstret när Rosita knackade på dörren. Han förmådde sig inte att svara och såg henne kupa handen vid pannan utanför fönstret. Därefter kom hon in i stugan. Tog en stol och satte sig intill honom vid sängen. Hon sträckte sig fram och tog tag i hans hand.
– Du minns allt, eller hur?
Rosita tittade ömt på Stefan och klämde lite i hans hand. Stefan tittade upp, hans ögon var helt genomsvullna och röda. Rosita gav honom en näsduk som han tog emot och snöt sig med. Han skakade som om han frös, hostade till och började berätta.
Nästa avsnitt kommer måndag den 8 februari.
2 Kommentarer
  • Annika H

    Toppen! Intressant innehåll. 🙂

    6 februari, 2016 på 11:14 Svara
  • sverreek

    Tack Annika! Glad att du fortfarande läser den!

    6 februari, 2016 på 11:34 Svara

Skriv en kommentar

Delningar