Top

Den oväntade gästen – del 3 av 6

Den oväntade gästen – del 3 av 6

– Jag förstår att ni alla undrar vad som hänt mig. Stefan svepte snabbt med blicken runt bordet.
– Jo, men fundera inte så mycket på det. Ta det i den takt det kommer till dig! Svarade Rosita snabbt och tittade uppfordrande på Josef som satt med öppen mun, men kom av sig av sin mors blick och förblev tyst.
– Där kommer glimtar här och var från framförallt min ungdom. Jag kommer från Sverige och minns min skolgång, men det är som sagt fragment här och var. Jag har tänkte lite, jag vill inte ligga er till last, och hade blivit mycket glad om jag fick hjälpa till på något sätt. Såg mig lite omkring innan jag kom in i morse. Ni verkar odla en hel del, kanske jag kan hjälpa till? Stefan pratade lågt och vände sig sakta mot Marco när han ställde frågan.
– Absolut, finns inget som helar så gott som ett dagsverke i potatislandet. Marco tittade leendes i mjugg på sin fru som snörpte på munnen och satte armarna i kors.
Åkern var plöjd och idag skulle sättningen påbörjas, för hand. Stefan visade sig vara fysiskt stark för när de hade gått i fårorna i två timmar ställde sig Marco och Josef i skuggan och drack. Stefan verkade inte bry sig speciellt utan fortsatte i samma raska takt. En timme senare började en kobjällra klinga högt uppifrån huset, Marco vevade med armen till Stefan att komma.
– Det är Rosita som kallar oss till middagsbordet! Marco klappade sig på magen.
– Ja det ska bli gott, svarade Stefan.
De gick upp mot huset. Vid en av bodarna stod en tunna med regnvatten, ett fat, tvål och handduk. De vaskade av sig innan de gick in och avnjöt Rositas kyckling. Förutom lite artighetsfraser sa Stefan inte mycket under lunchrasten, och var ivrig att komma iväg och jobba igen.
Marco viskade till Rosita när han var på väg ut:
– Vår mystiska gäst gör minsann skäl för vartenda matbit han äter. Banne mig, det är länge sen jag sett någon jobba så hårt. Det gör honom gott, sanna mina ord.
Rosita log åt sin naive man, men argumenterade inte mer med honom. Hon visste att när stunden var kommen, så skulle inte ens Spaniens största potatisland hjälpa Stefan.
Efter ytterligare ett fyratimmars pass ute på åkern, följt av Rositas kvällsmat, gick Stefan direkt ned till gäststugan.
Josef knäppte igång datorskärmen uppe på sitt rum. Mätt och belåten, han njöt också av att slippa lillasyster komma inspringandes på rummet. Hon skulle komma hem först imorgon, varför han tänkte utnyttja kvällen väl. Stefan bekräftade att han kom från Sverige och läst på universitetet i Lund. Efter någon timmes surfande gäspade Josef, stängde av datorn och gick och la sig. Han var mycket nöjd, nu fanns det bara sex tänkbara personer kvar.
Aaah, min rygg! Men det var det värt. Jobbet i potatislandet har hållit min tankar i schack. Min hjärna klarar inte viloläge just nu, den envisas med att ta mig till svarta otäcka moln, höga vågor och annat skit som jag inte vill tänka på. Får inte tänka på, kan inte tänka på. Eller ja, minns inte mycket, och vill inte heller. En snabb diagnos på mig själv, vilket är ett general misstag att försöka ens, men om jag skulle försöka ändå:
Har fortfarande två rejäla bulor i huvudet, vilket innebär att jag med stor sannolikhet har fått en kraftig hjärnskakning med minnesförlust som följd. Min konstanta ångest med brännande bröst- och magsmärtor tyder på att jag varit med om någonting traumatiskt. Vad det nu än är så kommer det komma fram i dagen när svullnaden på min hjärnvävnad släpper. Att veta allt detta, inte kunna göra ett skit åt det, och bara vänta – är mycket frustrerande i sig. Nästan så jag vill underhålla minnesförlusten med nya smällar på huvudet. Jag vill inte minnas, jag kan skapa mig ett liv här.
Oj, vad trött jag är nu. Kommer att somna hur lätt som helst.
Stefan somnade tämligen omedelbart. Snart började hans sargade hjärna spinna iväg till minnenas mörka hörn.
Det stormar ute på havet. Himlen lyses upp emellanåt av månen som kommer med små ljusstrimmor genom ett tjockt molntäcke. Vågorna är  höga, toppade med en vit skummande kant. Det ösregnar, vattendropparna piskar mitt ansikte och jag kan bara kisa. Inte för att spelar någon roll, sikten är obefintlig. Jag ser bara toppar och dalar av ett oändligt stort svart hav. Plötsligt hör jag ett skrik föröver på båten, kanske från ruffen. Skriket får hela mitt inre att gå itu av rädsla, frustration och sorg.
– Stefan, var är hon?
Stefan vaknar upp flämtandes, sängen är genomvåt av svett. Han kliver upp ur sängen och går fram till köksbänken i den lilla gäststugan. Det är fortfarande natt, men månen lyser in genom fönstret. Han häller upp ett glas vatten. Tårar börjar rinna längs hans kinder, han skakar, tappar glaset på golvet. Sjunker ner på golvet och sätter händerna för ansiktet, börjar gråta okontrollerat. Han kan inte minnas vad som hände på sjön, men vad det nu än var så var han inte ensam på båten.
Nästa avsnitt kommer fredag den 5 februari.
Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Delningar