Top

Den oväntade gästen – del 2 av 6

Den oväntade gästen – del 2 av 6

De ankrade segelbåten i bukten bland de övriga båtarna. Mannen förstod vad som sades till honom på engelska, svarade i och för sig inte, men följde lydigt med Marco över till dennes båt och vidare till hamn.

De gick över den långa pontonbryggan upp mot den parkerade bilen när Josef försökte prata med mannen:

– Vad heter du? Josef log och tittade frågande på mannen.
– Stefan Rickardsson, svarade mannen kort med sammanbitna läppar.

Familjen Torres gård var på cirka tre hektar mark, ett stort boningshus, två bodar och en gäststuga. Huvudbyggnaden var i två plan, byggd i vit kalksten och fönstren prydda med mörka rutiga spröjs i trä. På markerna odlades inte bara vindruvor, utan också potatis, diverse grönsaker och äpplen. Överskottet såldes via eget fruktstånd nere i Rias Bajas. Ekonomin gick runt, vissa år med överskott till och med, och det gav tillräckligt för att hålla gården i gott skick, något som Torres prioriterade högre än semestrar och dyra bilar.

När de parkerat hemma på gården iakttog Josef mannen i mjugg medan de promenerade efter Marco. Vita kläder, eller ja det hade varit vita en gång i tiden, nu var färgen fläckgrå, tyget skrynkligt och trasigt på sina håll. Men om kläderna hade varit rena skulle Josefs första gissning varit tennisspelare. Det gulvita håret stod lite hursomhelst i huvudet på honom. Han var klart yngre än Josefs pappa, och Josef gissade någonstans runt trettiofem.

– Du måste vara hungrig? Rosita stod på yttertrappan, log och välkomnade gästen.

Marco ringde innan och förvarnade henne, berättade att mannen förmodligen varit med om en olycka, och att det nog var bäst att gå försiktigt fram.

– Ja, jag är mycket hungrig! Stefan tittade ner på sina armar och borstade sin skrynkliga polotröja.
– Bra, stig på mister! Rosita klappade honom på axeln och visade honom in i huset.

Efter middagen tog Josef med sig den förvirrade gästen ut i gäststugan, visade honom in och berättade samtidigt om gården och omgivningarna. Stefan registrerade att i gäststugan fanns en enkelsäng, ett litet köksbord med två enkla pinnstolar, ett minimalt litet kök med kokplatta, diskbänk och kaffebryggare. Han tog omedelbart sikte på sängen.

Josef fortsatte prata och berättade att han gick sista året i högstadiet, hade två månader kvar, sen var det dags för gymnasiet. Att han redan fått ett antagningsbesked till bygg programmet, och hans dröm om att bli snickare nu såg ut att bli verklighet. När Josef pratat någon minut upptäckte han att Stefan lagt sig på sängen och till synes somnat omedelbart.

Josef gick hem igen och började diska tillsammans med Rosita. Som vanligt hängde inte Josef med i tempot och försökte bromsa sin mamma genom att distrahera henne.
– Tänk om Sally kunde somna så där fort! Josef ställde upp två tallrikar i skåpet.
– Jo det hade varit något! Men du vet vilket energiknippe din syster är! Rosita skrattade och gav Josef två glas.
– Jag tänkte leta o se ifall jag kan hitta något om honom på Internet. Var tror du han kommer ifrån för land mamma? Josef slutade torka, vände sig och tittade på henne.
– Skandinavien någonstans. Du vet vi har många turister från de kalla länderna i norr. Han ser absolut ut som  skandinav med det där blonda håret och de lite klotrunda blå ögonen. Stefan kan nog vara ett svenskt namn, Rickardsson vet jag inte. Men du kan säkert hitta något.
– Ok, jag börjar med Sverige.
– Hmm..
– Vad tror du kan ha hänt? Fortsatte Josef som nu var ikapp med disken.
– Törs inte gissa Josef. Men det verkar inte bra, inte bra alls. Rositas ögon tårades lite när hon tänkte på deras gäst.

Rosita hade iakttagit Stefan under middagen, visserligen visade aptiten att där inte fanns så mycket utrymme för tal, men där var något tungt som vilade över hans själ. Som om gaffeln fylld med mat kunde mota ner annat som ville upp. Han åt som en besatt.
Rosita fick emellanåt besök av vänner, ja även vänners vänner, som hon vägledde och helade. En del lärt från katolska kyrkan hon tillhörde, annat från modernare religioner. Hon var populär för sina förmågor. Ett var säkert: Stefan Rickardsson skulle förr eller senare komma att möta sina demoner, och då skulle han behöva henne.

Nästa dag.

Käre tid vad varmt det är. Okej, solen, den skiner rätt in på mig här i sängen, det förklarar saken. Undrar vad klockan är? Nåväl, ingen idé att ligga här om jag inte kan sova mer. Drömde så otäckt, känns fortfarande som drömmen hänger kvar. Storm, svarta moln och höga vågor. Usch, nej bort nu. Solen skiner. Undrar ifall det finns kaffe här i gäststugan, annars har säkert Rosita bullat upp med frukost redan. Gillar henne, det är något visst med henne. Jag är doktor och kan kanske hjälpa henne med något tillbaka. Vänta nu, vadå doktor, javisst nu minns jag. Lunds universitet. Alla de åren. Jag minns mer nu. Träffade jag inte någon där? En kvinna? Frukost, hungrig, kollar ifall familjen har vaknat. Måste väl hem till Sverige snart, vet inte hur jag hamnade här, i Spanien, i en drivande båt.

Gårdens tupp och de flesta i familjen var synkroniserade efter dagsljuset, i alla fall på sommaren. Josef var vaken och satt framför datorn. Med Google framme slog han in Stefan Rickardsson. Det genererade 470 träffar.
– Hmm.. Josef mumlade för sig själv, drog sig själv i örsnibben och lutade sig tillbaka på pinnstolen. Josefs mamma knackade försiktigt på hans dörr.
– Ja mamma, jag är vaken. Kommer ner strax!
– Bra, för annars kallnar gröten.
Josef tryckte av skärmen, drog på sig kortbyxor och en t-shirt, sprang ner och kastade sig över frukosten. Hans pappa var redan klar och stod och drog på sig ytterskorna.
– Josef! Du har väl inte glömt att du lovat mig hjälp med potatisen idag va? Marco väntade inte på svar, öppnade ytterdörren där han mötte Stefan Rickardsson.
– God morgon mister Rickardsson. Marco svängde upp dörren och backade in i huset igen.
– God morgon mister Torres. Verkligen varmt för att vara så här tidigt. Jag vaknade av solen.
Det stora köksbordet – som Stefan åt middag vid dagen innan – var placerat till höger om entrén, varför han omedelbart såg resten av familjen Torres där de satt och åt. De upphörde äta så fort Stefan började tala. Rosita reste sig, gick bort mot ena köksön och hämtade något, medan Josef visade med handen var Stefan kunde sitta.
Marco glömde allt vad potatisland hette, tog av sig skorna och satte sig intill Stefan för en andra omgång frukost. Rosita log lite retsamt åt Marco, vilken låtsades som ingenting. Samtliga i familjen Torres reagerade på att Stefan faktiskt formulerat flera meningar. Han såg ut att var i bättre skick även om han fortfarande flackade med blicken. Men han kanske mindes mer, och hans öde var det som intresserade var och en i familjen allra mest just nu.
Nästa avsnitt (3) kommer på måndag den 1 februari.
3 Kommentarer
  • Annika H

    Bra skrivet. Ser framemot nästa. 🙂

    30 januari, 2016 på 11:44 Svara
  • sverreek

    Tack Annika!

    30 januari, 2016 på 12:16 Svara
  • Annika H

    Bra skrivet. Ser framemot nästa. ? Skickade denna kommentar innan, men syns inte, så jag skickar igen. ?

    30 januari, 2016 på 12:36 Svara

Skriv en kommentar

Delningar